måndag 9 oktober 2017

Tungt proffs ny ordförande i MittMedia

Expressens tidigare vd Bengt Ottosson blir ny styrelseordförande i MittMedia. Bengt Ottosson är ett blytungt namn i mediebranschen och valet av honom och tidigare hans företrädare Jan Friedman markerar en fortsatt professionalisering av styrelsen. Deras två företrädare hade nämligen främst politiska meriter, som till exempel dåvarande Folkpartiets tidigare partiledare Lars Leijonborg.
Jan Friedman avgick något överraskande i somras och sedan dess har ägarstiftelsens tidigare ordförande Krister Jönsson fungerat som ordförande. Nu tar Bengt Ottosson över.
MittMedias huvudägare är Nya Stiftelsen Gefle Dagblad med sina liberalt sinnade ledamöter som ofta rekryterats till sitt ideella uppdrag just utifrån sina politiska engagemang. Därför var det kanske inte så konstigt att först Billy Olsson, tidigare riksdagsman (dåvarande fp) och generaldirektör för CSN efterträdde Kjell Sundin 2006. Kjell Sundin, som avled 2009, hade både lokala politiska meriter och en lång tjänstemannakarriär inom Gefle Dagblad och MittMedia  bakom sig. 
2011 blev framtoningen ännu mer politisk då Lars Leijonborg utsågs till styrelsens ordförande. Det var han fram till mellandagarna 2015 då medieproffset Jan Friedman tog över. Leijonborg var således ordförande under några av de känsligaste åren då den växande koncernen skulle formas. 
Nåväl, nu tar dessbättre ett av mediebranschens tyngsta namn över ordförandeskapet. Bengt Ottosson var mellan 2001 och 2014 vd för Expressen som under dessa år redovisade en sammantagen vinst på ca 1,2 miljarder kronor. Därmed var han tveklöst en av de mest framgångsrika verkställande direktörerna inom Bonniers alla företag.
Ändå gick Ottosson 2014 i pension, som det då hette. Det visade sig dock snabbt att styrelsen och dess ordförande Gunilla Herlitz inte hade gett honom förnyat förtroende, ett beslut som för de flesta framstod som obegripligt. Både personalen genom facket och dess klubbordförande Olle Fors och branschkolleger ställde sig frågande till beslutet. Och gör väl så än idag.   
Tidningen Resumé menade att Ottosson fick gå för att han skulle ha motsatt sig sammanslagningar som skulle leda till att något hundratal medarbetare skulle få gå. Bengt Ottosson kommenterade inte den uppgiften.
Thomas Mattsson skrev om avgående Bengt Ottosson i en krönika och nämnde bland annat att denne hade haft Thorbjörn Larsson, Jonas Bonnier, Torsten Larsson och Gunilla Herlitz som sin styrelseordförande. Mattson menade att de alla ”nog skulle hålla med mig om att han är en försiktig general” och tillade att Jonas Bonnier konstaterat att Ottosson alltid brukade leverera bättre resultat än sina prognoser.
Jag känner inte Bengt Ottosson, men vi har stött ihop hastigt några gånger i olika branschsammanhang. Jag vet dock att hans kompetens är väl omvittnad och att han dessutom verkar vara en kul och trevlig person som bland annat uppmärksammats för sin sång.
När tidigare chefredaktören Otto Sjöberg skulle avtackas 2009 valde Bengt Ottosson att sjunga en specialskriven sång till honom. Då grät Sjöberg enligt Bengt Ottosson.
Detta berättade då Dagens Media. I samma tidning berättade Erik Wisterberg 2014 i en krönika att den då nyligen petade direktören på Expressen var med på ett mingel. Där fick han en mikrofon i handen och valde då att, inför det väntade sparpaket, i sympati med sina forna oroliga kolleger på Expressen sjunga sin tolkning av Carole Kings klassiker "You've got a friend”:
Enligt Wisterberg, som numera finns på Breakit.se, lär för övrigt Bengt Ottosson ha sett Jimi Hendrix sjunga live fyra gånger. Kan det möjligen ha varit en gång 1967 i Högbo i Sandviken? Det vore nog ingen dum merit i MittMedialand, men Hendrix spelade ju också på en rad olika håll i Sverige under de där åren. Bengt Ottosson är idag 65 år och var 1967 således runt 15 år gammal.
Bengt Ottosson är en intressant person i mediernas värld, men framför allt tar han till MittMedia med sig starka meriter från olika roller i branschen. Han har varit ordförande i både Tidningsutgivarna och Tidningarnas Telegrambyrå, TT. Han är nu ordförande i arbetsgivarorganisationen Medieföretagen och styrelseledamot i Almega.

Bengt Ottosson förefaller att vara ett mycket klokt val som ordförande i MittMedia av dess huvudägare Nya Stiftelsen Gefle Dagblad och dess ordförande Åsa Malmström. Hon har tidigare varit liberal ledarskribent och stabschef åt partiledaren Jan Björklund (L), men tycks inse att det nu är professionella mediestrateger som behövs i koncernen.

2016 blev Bengt Ottosson också styrelseledamot i VK Media, som nog också ville få in proffs i styrelsearbetet. Det är ett uppdrag som han nu således naturligt nog väljer att lämna. VK Media har nyligen inlett ett samarbete med MittMedia, SörmlandsMedia och Hall Media kring sina plustjänster. 

Det är inte osannolikt att Bengt Ottosson med sitt nya uppdrag i MittMedia med de kontakter han har i en rad olika mediehus ser till att det föds fler samarbeten åt olika håll. Sådana projekt är ju också något som de flesta aktörer i branschen eftersträvar.

Bengt Ottosson kommer nog att göra skillnad i MittMedia, om man säger så. 
Korrigerad 171009 kl 21.15


torsdag 28 september 2017

Sista dagen med Mediadagarna. Och för alltid?

Idag torsdag var det sista dagen med M­­ediedagarna i Göteborg, Meg17, och kanske även sista dagen med Meg någonsin. Den inleddes för min del med ett seminarium med titeln ”Make local media great again”. Återigen en enligt min mening olustig travestering på Donald Trumps slogan. Varför i jösse namn släppa in denna obehagliga karl i Meg17?  Men debatten blev bra med fyra koncernmakthavare som är väl kända till namnet, men som inte setts särskilt ofta hittills i sådana här paneler.
Det var Per Bowallius, koncernchef för MittMedia sedan förra sommaren, Boine Gepertz, koncernchef Gota Media, Johan Hansson, vd för Stampen Local Media samt Victoria Svanberg, styrelseledamot i NWT-koncernen. De fick branschkunniga och insiktsfulla frågor av moderatorn som var Kvällspostens chefredaktör Katrin Säfström.
Problem med affärsmodeller och sådant till trots så var de nog egentligen ganska överens om det mesta rörande den lokalpress de i skilda koncerner navigerar framåt i rätt svår sjögång. Och ändå har deras koncerner valt ganska olika vägar i sitt sökande efter säker mark.
MittMedia har ju gått dramatiskt snabbare fram än till exempel Gota Media. Detta genom en tuff hållning som drabbat kvaliteten i papperstidningarna och dessutom resulterat i stora prisökningar som lett till mer tappad upplaga än i andra koncerner. NWT har liksom Gota varit försiktigare.. Och Stampen har ju i ett eget race slagits för livet under galgen.
Intressantast att lyssna på tycker jag Victoria Svanberg var med tanke på den extremt viktiga roll hon säkert kommer att spela inom NWT-koncernen. Hon är ju inte bara styrelseledamot i koncernen, och nu även vice ordförande i TU Medier i Sverige, utan också en av arvtagarna i den framgångsrika mediekoncernen. Victoria Svanberg är systerdotter till Staffan Ander och hans avlidne bror Lars Ander som båda framgångsrikt och, ibland trots kritik, utan sidoblickar på en ”korrekt branschpraxis” lotsat sitt fadersarv efter Gustaf Ander fram till en stark position i medievärlden.
Diskussionen präglades naturligtvis av en stark optimism kring de nya betalmodellerna som prövas i de digitala kanalerna snart sagt överallt, om än på lite olika sätt. Jag förstår hur de entusiastiska förespråkarna tänker, men är som jag också bloggat om tidigare inte lika övertygad som dem om att de kan räkna hem sina försök utan riskfyllda försämringar av pappersprodukterna så länge de finns, Och det är ju just här landets lokaltidningskoncerner valt olika tempon i omställningen.
Ovanpå denna intressanta diskussion, som naturligt nog kanske väckte frågor snarare än att ge svar, så passade jag på att träffa olika människor, både inbokat och spontant. Det är som jag tidigare skrivit det bästa med denna typ av branschträffar, alla möten med människor ansikte mot ansikte i en allt mer digitaliserad värld.
Under eftermiddagen gick jag dock givetvis till den största lokalen K1 på Svenska Mässan för att lyssna på min tidigare arbetskamrat Lilian Sjölund, nu ledarskribent på Hälsingetidningar, om hennes bok Hatad och nu i en diskussion med Journalistförbundets ordförande Jonas Nordling, Expressens chefredaktör Thomas Mattsson samt demokrati- och kulturministern Alice Bah Kuhnke. Diskussionen med Tove Carlén, jurist på Journalistförbundet, som moderator handlade om det växande problemet med hat mot journalister vilket ju också utgör angrepp på vår demokrati.
Det blev en intressant, reflekterande och till och med lite ödmjuk diskussion om hur man ska hantera dessa frågor. Det är ju inte bara journalister och medier som hotas på alla de sätt numera. Även blåljuspersonal, socialsekreterare och sjuksköterskor med flera yrkesgrupper drabbas av hot och angrepp precis som journalisterna. Politikerna har varit tröga i hanteringen av dessa frågor, men uppenbarligen händer det nu rätt mycket efter täta kontakter mellan medieföretag, utgivare, polisen och politikerna. Frågan illustreras väl av det som möjligen kan ske i Göteborg på lördag då nazister vill visa upp sig. Och kulturministern talade idag väl om den handlingsplan som nu lagts fram för att möta dessa problem. Och därvidlag minns jag gärna den mycket kloka diskussionen på Meg i går rörande yttrandefriheten.
Och sedan blev det inte mer Meg17 för min del, bortsett från ett antal koppar kaffe tillsammans med kolleger. Och kaffet var gratis inom ramen för biljetterna med sin kostnad på drygt 5.000 kronor före moms. Och för er som läst mina tidigare gnälltexter om Meg17 så kan jag meddela att en trevlig tjej i dag dök på mig och sa att jag idag skulle få en lunch utan att behöva hämta en ny kupong först. Jättebra, men när jag ville äta hade de flyttat lunchutdelningen och väl på plats där efter två omdirigeringar hade serveringen upphört runt 13.00. Vi var några snopna som i stället köpte smörgåsar för runt 50 kronor för att få något i oss.  Och en Loka för knappt 30 kronor. Journalistförbundets vice ordförande Ulrica Widsell missade liksom jag också lunchen tillsammans med några andra. Vi tittade medlidande på varandra och åt sedan upp våra mackor, i mitt fall med elaka tankar om den fyrkantiga byråkratin som numera inramat både Meg och Bokmässan.  
Och just när detta skrivs runt 18-tiden på torsdagen ramlar det in ett hurtigt mejl från Meg17 om att arrangemanget återkommer nästa år:
”Mediedagarna i Göteborg tillbaka 2018
Årets nya format av Meg – ett mindre arrangemang, exklusivt för branschen och i överlappning med Bokmässan – gav frukt. 2018 kommer Meg tillbaka i samma form.

– Det visade sig vara ett lyckat format: dels gav vi utrymme för branschen att faktiskt mötas men det innebar också att Meg tog plats i ett annat sammanhang. Ett sammanhang som skapade många oväntade möten, säger Frida Edman, ansvarig Meg.”


Fan tro att arrangörerna lyckas med detta nästa år med tanke på alla kritiska kommentarer jag mött under Meg17. Och som jag själv negativt upplevt Meg i år. Är det sådana här mejl som föder något som kallas för fake news i en värld där vi enligt Meg17 lyckliga ska samlas under mottot Make Media Grate Again? Den seriösa mediebranschen bör nog ta kontrollen över sina egna arrangemang och inte släppa kontrollen till andra aktörer med starka kommersiella intressen.  
Korrigerad 170929 kl 18.42






Bra seminarium på Meg17. Men nu kastar nog Meg in handduken.

Det har sagts och skrivits förut, men det tål att upprepas att det bästa med branschmöten typ Mediadagarna i Göteborg, Meg17, är alla möten med gamla kontakter och nya människor. Just därför skrivs denna text först flera timmar senare än tänkt. Flera seminarier under onsdagen var också mycket bra varav ett om yttrandefriheten var helt lysande. Men ändå tror jag att vi nu är på Meg för sista gången och den uppfattningen har jag hört från flera håll.
Först som sist, för er alla som läste mitt blogginlägg igår, fick jag faktiskt köpa entrébiljetten på plats idag. Men det var superkrångligt eftersom jag var tvungen att göra det via Megs webbsida och där skriva in en massa uppgifter om mig själv och betala med kontokort. Och luncher och minglet med prisutdelningarna påstods vara utsålda och de ville därför först inte dra av något på priset på drygt 5.000 kronor före moms.
Småpengar, men principen krävde en för mig lite pinsam diskussion som utmynnade i att jag fick lunchbiljett för dag ett, inte hos kollegerna inne på Meg, utan på en restaurang nere på Svenska Mässan. Och minglet lovade de att jag ”skulle komma in på” trots att det påstods vara utsålt.  Efter diskussion lovades jag också en lunchbiljett dag två om jag kom tillbaka och hämtade den på torsdagen…
Minglet visade sig att det inte var några problem med alls eftersom ingen ens kollade vilka som var där. Varför det då på Megs sajt beskrevs som utsålt begriper jag inte. Men det var trevligt och det var gott att få två snittar och ett glas vin även om den betydligt mer påkostade middagen tidigare år på Meg hade varit ännu trevligare.  
Alltså, med den extremt bantade version av Meg i år jämfört med tidigare år och med den biljettpolitik arrangörerna tillämpar så kommer arrangemanget tyvärr inte att ha någon framtid. Bortsett från de två små snittarna jämfört med en fin middag saknar Meg därtill också i år en hel stor sal med utställare av olika branschnära företag – endast Mittmedia hade någon form av monter förutom Megs egen avdelning. Om jag inte mot förmodan missat något.
Dessutom har i år besökare som inte vill gå på Bokmässan fått betala några tusen kronor extra för biljetter till denna som man sägs ”få på köpet”. Och utställare på Bokmässan, med fritt inträde dit, har tvingats betala flera tusen extra till Meg för biljetter till Bokmässan som de ändå hade fått komma in på. Hela upplägget med biljetterna är otroligt ogenomtänkt. Kanske girigt, kanske helt enkelt oprofessionellt obegripligt nog. Tyvärr.
Av alla de skäl tror jag därför inte att Meg återkommer nästa år. Hela arrangemanget har kommit att präglas av girighet och bristande flexibel byråkrati. Det är onekligen förvånande med tanke på arrangörernas rutin i sammanhanget.
Nåväl, här arrangerades dock seminarier i vanlig ordning och jag besökte några av dem, bland annat ”make media grate again” med bl a Hanna Stjärne från SVT, Cilla Benkö från Sveriges Radio, Tomas Franzén från Bonniers samt Raoul Grünthal från Schibsted. En intressant diskussion som till slut utnynnade i ett mindre givande käbbel om spelet mellan public service och de kommersiella medierna. Detta återkommande munhuggande leder ingenstans utom åt ett håll, nämligen att politikerna som trots allt ytterst avgör framtiden för public service till sist måste agera även om det tycks ta emot för dem.
Sedan handlade det om ”Make journalism grate again” med Malin Ekman och bland annat Anna Hedenmo och Aftonbladets Karin Pettersson i panelen. Malin Ekman, här som moderator,  är en suverän medieanalytiker, men den här diskussionen lämnade inga bestående minnen, tyvärr. Men jag ogillar verkligen travesteringen på Donald Trumps stridsrop vilket också ledde till att denne dessvärre mentalt fanns närvarande i flera av dagens seminarier. För mig kändes det rätt obehagligt eftersom Trump är den siste jag vill tänka på i dessa sammanhang.  
Sedan var jag inne en stund och lyssnade på Ingela Wadbring, Nordicom, och Ulf Dalquist på Statens Medieråd som debatterade ”marknadsmässig kurragömmalek” med försvarare och kritiker av reklam riktad mot barn på skilda sätt. Inte ointressant, tänkvärt, men kanske inte direkt dagens höjdare.
Det var däremot definitivt seminariet med titeln om att ”Den som är emot yttrandefrihet räcker upp en hand”. Det blev en av de bästa diskussionerna jag sett under de år Meg funnits! Den leddes av Lena ten Hoopen, fortfarande kanske mest känd under sitt tidigare namn Lena Sundström. Hon vägledde mycket skickligt panelen in i den svåra diskussionen om yttrandefriheten.
Och i panelen satt Aftonbladets Åsa Lindeborg, förläggaren Svante Weyler, Svenska Dagbladets Tove Lifvendal samt författaren och journalisten Elisabeth Åsbrink. Jösses vad bra de var! Sakliga, självkritiska, och eniga om demonstrationsrätten, inte för nazisternas skull, utan för demokratins skull. Men också med olika inlägg om var gränsen ska dras mellan rätten att ha en åsikt och det olagliga att omsätta den till en handling.
I den svåra diskussion vi alla möter här och var om dessa ödesfrågor för yttrandefriheten, där det är väldigt lätt att trampa fel, var det en befrielse att höra denna panel diskutera saken på ett extremt sakligt sett.
Svante Weyler gick någon gång längst lite känslomässigt och efterlyste lite civilkurage från både politiker och polischefer som han menade borde ta ställning trots konsekvenser och för detta inlägg fick han debattens enda applåd. Helt ok, tycker jag, men intressantare ändå var panelens samfälliga och sakligt korrekta ställningstagande för yttrandefriheten, även i extremt kontroversiella sammanhang som nazister på gatorna och Nya Tider på Bokmässan.
Jag instämmer i allt och rekommenderar alla att försöka se debatten på SVT Forum där jag gissar att den kommer att sändas (länk nedan!) eftersom tv-kamerorna stod där och uppenbarligen filmade.
Länk:
Den som är emot yttrandefriheten räcker upp en hand - tv-inspelningen på SVT Forum 
Korrigerad 170929 kl 19.13, kompletterad med länk 170930 kl 15.43

tisdag 26 september 2017

Varför travesterar Meg17 Donald Trumps stridsrop?

Sitter nu på tåget på väg till Göteborg för Mediedagarna, Meg17, och Bokmässan. I år dock med blandade känslor. Meg är en bra mötesplats för mediefolk, men jag tycker att Meg 17 har ett tveksamt system för entrebiljetterna. Därtill undrar jag hur det gick till då Meg17 bestämde sig för sin slogan ”Make media great again” som dyker upp i flera varianter i programmet. Donald Trump skulle säkert tweeta gillande om han visste att Meg17 apat efter hans stridsrop ”Make America Great Again”.  
Nåväl, efter en viss tvekan åker jag söderut idag tisdag. Och denna tvekan omfattar också en rent ekonomisk fundering eftersom Meg, inklusive tvingande seminariebiljetter till Bokmässan per automatik, kostar över 5.000 kronor.  Med resa och hotell blir totalkostnaden över 15.000 kronor.
Hotell och resa hade jag kunnat avboka om jag hade fått förhinder eller blivit sjuk, men det går inte Meg med på. Där skulle ingenting betalats tillbaka för biljetter köpta i förväg.  Mot en avgift på några hundra kronor skulle de däremot kunna överlåtas till någon annan.
Men vem skulle jag då överlåta dem till? Jag driver ett enmansföretag och alla andra jag skulle kunna erbjuda biljetterna har säkert redan köpt sina egna biljetter.
Ännu svårare att förstå detta blev det då jag ringde till Meg för att förvissa mig om att man där på plats, precis som på Bokmässan, kan köpa in sig direkt på plats. Häpnadsväckande nog blev svaret nej!
Då förklarade jag för vederbörande att jag i så fall inte åker till Meg, dels för att det var för sent att beställa biljetten och hinna få den hemskickad, dels för att jag inte ville köpa i förväg eftersom jag inte skulle kunna få pengarna tillbaka vid förhinder.
Men beskedet var ändå att biljetterna skulle köpas i förväg. Jag bad att få tala med Megs chef, men då bad den i och för sig trevliga företrädaren för Meg i stället att få kolla själv med ledningen. Efter en stunds väntan fick jag beskedet ”vi ska ordna så att du kan köpa på plats”. Jaha, sa jag, är det en speciallösning för mig eller kan vem som helst köpa in sig på Meg på plats utan förhandsbeställning? Om detta fick jag inget svar, men jag fick namnet som referens om jag får problem på plats i Göteborg i morgon onsdag.
Och några problem blir det kanske även om jag kommer in. Såg nyss på Megs hemsida att luncherna och minglet med prisutdelningarna för MegAward är slutsålda! Lunch kan man ju äta på annat håll, men mingel och prisutdelningarna är ju synd att kanske missa. Både det ena och det andra ingår i entrébiljetten som jag fått löfte om att köpa på plats...
Det ska bli intressant att se hur det går, men min respekt för Meg-arrangemanget är just nu tämligen begränsat. Vem vet, det kanske ändras om två dagar då vi vet hur arrangemanget avlöpt. Att det är, eller åtminstone varit, en bra mötesplats för branschens medarbetare vet alla som varit där, men efter Meg16 förra året gissade jag ändå att Meg kan få svårt att klara framtiden.
I år delas uppenbarligen inte Momma-priset ut till Årets Utgivare på Meg som tidigare år. Jag förmodar att det i stället kommer att ske på Årets Dagstidning i Stockholm i vår och den förändringen kanske är ett tecken i skyn…
De som Meg vänder sig till företräder ju i de flesta fall en bransch som har problem med sin affärsmodell och som jagar kostnader. Årets Dagstidning är ett alternativ som koncentrerats till en dag jämfört med tidigare, men kan naturligtvis kan utvecklas ytterligare igen.
Meg drogs igång när starka krafter inom Stampen som då ännu inte försvagats, gärna såg att ett viktigt mediearrangemang förlades till Göteborg. Måhända finns det i dag krafter som verkar för en mer central mötesplats i Stockholm?
Hursomhelst bör naturligtvis ett stort branscharrangemang som Meg17 vara mer kundorienterat och flexibelt. Om det blir problem för mig att komma in i morgon får jag väl ägna dagarna åt de trevliga restaurangerna i Gothia Tower, men jag hoppas naturligtvis att årets Meg bjuder på bra diskussioner och många möten.
Kompletterad med länkar 170926 kl 23.10 


måndag 18 september 2017

Nu krävs nog snabba ryck av MittMedia och andra mediekoncerner

Under första halvåret 2019 ska MittMedias tryckeri i Gävle läggas ner. Till den dagen är det mellan 15 och 18 månader. Innan dess ska tryckningen av sju tidningstitlar flyttas till ett annat tryckeri. Och distributionen därifrån blir en svår nöt att knäcka. Kostnaderna för tryck- och distribution ska minskas med 350 miljoner kronor. Därför kommer nog snart beslut om nedläggning av ytterligare något tryckeri samt produktförändringar. Det kan handla om färre utgivningsdagar, tunnare papperstidningar och dagdistribution.
Tryckpressen i Gävle invigdes den 11 april 1995, samma dag som Gefle Dagblad fyllde 100 år. Tryckhallen var fylld av jubileumsgäster och skådespelaren Rolf Lassgård, som bor i Gävle,  stod högst upp i pressen och läste en dikt om tidningens betydelse som fanns i tidningens första nummer. Mäktigt!
Den nu 22-åriga pressen är byggd av tyska Koenig & Bauer och installationen leddes av en ung nyanställd civilingenjör som hette Jan Andersson. Idag är han vd för MittMedia Print AB. MittMedia har i sitt norra verksamhetsområde idag tryckpressar i både Gävle, Falun, Östersund, Sundsvall och Örnsköldsvik.
Tryckeriet i Örnsköldsvik läggs ner när kvällstidningarna vid årsskiftet flyttar sin tryckning där till VK Media i Umeå.  När sedan tryckeriet i Gävle läggs ner återstår således tryckerierna i Falun, Östersund och Sundsvall.
MittMedias vd Per Bowallius har tidigare sagt att tryck och distributionskostnaderna på 700 miljoner kronor per år måste halveras till 2020. Då krävs mer åtgärder än nedläggningen i Gävle. Gissningsvis läggs också tryckeriet i Östersund ner och tryckningen av Östersunds-Posten och Länstidningen flyttas till Sundsvall, drygt 18 mil därifrån.
I Gävle trycks idag Gefle Dagblad, Arbetarbladet, Mora Tidning samt de fyra titlarna inom Hälsingetidningar. Ett tänkbart alternativ är givetvis att tryckningen flyttar till UNT i Uppsala, tio mil bort och då i ett samarbete som tidigare diskuterats. Men de gångerna har diskussionerna inte gett något resultat, men med en ny ledning i MittMedia går det kanske bättre.
Troligen flyttas snarare tryckningen av titlarna i tryckeriet i Gävle till Falun, runt tio mil därifrån. Där kanske också tryckningen av MittMedias tidningar inom tidigare Promedia hamnar när koncernens kontrakt med V-TAB i Västerås går ut. Om nu inte UNT:s ägare NTM och MittMedia hittar varandra till skillnad från tidigare…
Om alternativet blir Falun så börjar det bli trångt i pressen på Ingarvet i Falun. Jag har ingen aning om dess skick och kapacitet, men det är väl ingen djärv gissning att den pressen i så fall kanske måste få ökad kapacitet. Och att den nya tryckeristrukturen inom koncernen tvingar fram produktförändringar som ändå måste komma förr eller senare.
MittMedias förre vd Thomas Peterssohn, idag styrelseproffs och investerare i intressanta företagsprojekt, talade redan 2012 i en intervju i Medievärlden om tryckning och distribution under dagtid efter lunch. Hans efterträdare Per Bowallius antyder idag tydligt i Medievärlden också att de nu aktivt söker rätt tidpunkt för sådana förändringar för en eller flera tidningstitlar. Då är det nog dags.
Som jag minns det har tryckeristrukturen inom koncernen diskuterats under det senaste decenniet, kanske till och med några år till även om debatten ändrat karaktär under årens lopp. Innan branschens bekymmer blev påtagliga präglades inte sällan debatten inom koncernen av avundsjuka på en utgivningsort då det satsades i tryckerierna på andra orter.
Vi på Gefle Dagblad, där jag var chefredaktör till nyårsafton 2004, sneglade misstänksamt på vad som hände i Sundsvall och tvärtom. Och tidningarna inom koncernen valde ofta olika lösningar och leverantörer, tryckerierna och packsalarna blev statusfyllda anläggningar under de goda åren då tidningsledarna för de olika titlarna gärna ville ta täten i teknisk utveckling, det vill säga investeringar.  
Det var då det, idag måste många av dessa investeringar avvecklas och nu är turen kommen till pressen i Gefle Dagblads sålda hus där den nye ägaren, Perol Fastigheter AB, ska ta över i september 2019. Då ska pressen i Gävle vara riven i tryckhallen som byggdes i det dåvarande tidningskvarteret till pressinvigningen 1995. Enligt vd Jan Andersson kan pressen inte ens säljas utan skrotas. Den förra pressen såldes till Holland för en miljon kronor om jag minns rätt.
Nu lär det krävas snabba beslut om var de sju tidningstitlarna ska tryckas, om distributionen och gissningsvis även om en eller annan produktförändring som säkert kan komma att skapa debatt både internt och externt. Situationen kan också påskynda fler tänkbara samarbeten och kanske till och med nya strukturaffärer, för de lär nog fortsätta i branschen. Tiden verkar kort för de nödvändiga förändringarna inom MittMedia, men det ska förhoppningsvis gå bra och har gjort så förr för den nya koncernledningen.
Förra året såldes ju Gefle Dagblads hus i augusti samtidigt som Arbetarbladet i sitt hus hade ett hyreskontrakt med begränsad tid kvar. Bara åtta månader senare flyttade båda tidningarna till nya hyrda lokaler i samma hus på Brynäs i Gävle, en flytt som alla nu verkar nöjda med.  Inte minst de runt 800 läsare som kom på de bägge tidningarnas gemensamma öppna hus i helgen och kollade in lokalerna och bjöds på underhållning och tårta.
Det är naturligtvis inte bara MittMedia som känner flåset i nacken om att anpassa sig till den nya tidens medielandskap i sitt sökande efter smarta betallösningar och samarbeten, samtidigt som tryckeri- och distributionskostnader är plågsamma villkor för den fortsatta verksamheten. I alla mediekoncerners planering finns naturligtvis också mer eller mindre avancerade produktförändringar för papperstidningarna.  Det blir en intressant mediehöst 2017 och ett ännu intressantare 2018.
Uppdaterad med nya länkar 170919 kl 05.50, korrigerad 170919 kl 22.23, kompletterad med länkar och korrigerad 170920 kl 18.19



   

fredag 15 september 2017

Intressanta samarbeten, men ändå tveksamma tankar om betalväggarna

Det är intressant att följa de traditionella tidningsföretagens olika försök att introducera betalväggar på sina digitala kanaler. Jag blir dock alltmer tveksam till olika betalmodeller trots alla hurtiga tillkännagivanden från medieföretagen. I regel introduceras ju nya betalväggar så entusiastiskt att man kan förledas tro att branschen löst alla problem med affärsmodellen. Men så är det väl knappast och själv har jag lite motvilligt blivit en digital abonnent och då sparat mer pengar på prenumerationer än vad jag egentligen själv ville.  
Jag instämmer ändå naturligtvis i branschens lätt klyschiga nya mantra att ”bra journalistik måste få kosta”. Helt rätt, men detta faktum är ju inte i sig ett argument för att just betalväggar är den enda rätta vägen att gå. Det kanske finns smartare sätt även om jag lika lite som någon annan skådat ljuset och kan peka ut den vägen.   
Och varför finns det då skäl att vara skeptisk till att skilda betalmodeller för E-tidningar och olika plustjänster i digitala kanaler skulle fungera och vara något bra? Att läsarintäkterna måste öka är ju uppenbart och det är bra att medieföretagen gör något och prövar olika vägar.
Men frågan är hur det egentligen går, vi har ju redan tidigare sett medieföretag gå in i betalmodeller, skippat dem och sedan försöka på nytt. Nu senast i Hallandsposten. Och visst, betalningsviljan har kanske ökat, men är just prenumerationen då den bästa lösningen?
Siffror om det ökande antalet betalande digitala kunder redovisas gärna positivt, men sällan med tydlighet i detaljerna om hur stor lojaliteten över tid egentligen är från till exempel dem som för ”endast 1 krona” tecknat ett abonnemang. Detta gäller väl de flesta medieföretag som utåt hävdat att de med framgång gått över till skilda betalmodellar.
Själv har jag redan som säkert många andra anmält mig för någon sådan prenumeration i ivern att få läsa en artikel, glömt bort att avbeställa abonnemanget och fått betala någon månads prenumeration för en tidning som jag egentligen inte vill abonnera på. Jag ville bara läsa en viss enstaka artikel. Då och då.
I det för branschen dominerande erbjudandet om att det bara ”kostar 1 krona” att testa finns ju också möjligen ett trovärdighetsproblem. Det kostar ju inte enbart en krona, de intresserade förbinder sig ju också att betala ett belopp i månaden i framtiden. Om de inte säger upp sitt abonnemang i tid, med eller utan krångel. Och hur många är det som gör så och nöjer sig med en månad för en krona?
Jag är varje dag inne på kanske 20 olika mediesajter för enstaka artiklars skull. Och då naturligtvis inte samma sajter varenda dag. De där artiklarna skulle jag gärna betala för, men det är inte realistiskt att abonnera på en mängd sajter för att komma åt enstaka artiklar då och då. Och genom alla länkar i sociala medier är det nog rätt många som söker sig till enstaka artiklar över hela landet.
I läsarens hemmaområde är erbjudandet om en prenumeration begripligt och förhoppningsvis intressant för besökaren, men knappast från sajter långt bort i hela Sverige, bortsett från läsare i förskingringen eller dem med familjära kopplingar till andra orter. Som boende i till exempel Falun kanske man nappar på ett abonnemangserbjudande från Dalademokraten och kanske även DN eller SvD. Och dalmasen som flyttat till Stockholm gör kanske samma sak.
Däremot är det knappast troligt att läsaren i Dalarna samtidigt kan tänka sig att betala abonnemang på GP, HD, BLT, VK, VF, JP, UNT, Norran, NWT och en rad andra sajter där man ibland läser enstaka artiklar. Det är knappast praktiskt och ekonomiskt möjligt för de flesta. Att i det sammanhanget som läsare möta väggen med ett prenumerationserbjudande känns bara konstigt.
Ändå möter surfarna nu prenumerationserbjudandet snart sagt överallt trots att modellen knappast är optimal i den digitala miljön. Förr var prenumerationen en fantastiskt bra modell för tidningarna som fick betalt i förväg och dessutom knöt sina läsare hårt till sig genom kampanjer, skicklig telefonförsäljning och autogiro. Men då handlade det ju om en eller kanske ett par tidningar, som lokaltidningen och kanske någon rikstidning. 
Nu ser verkligheten annorlunda ut eftersom läsarna runtom i landet lockas till enstaka artiklar lokalt, nationellt och globalt. Varför är det då en närmast föråldrad affärsmodell, prenumerationen, som idag lyfts fram som lösningen i en helt ny och annorlunda verklighet? Det beror väl antagligen på att ingen kommit på en bättre lösning.
Det har inte jag heller, men jag vill gärna betala för de texter som jag faktiskt läser. Jag betalar gärna för enskilda artiklar, dessutom gärna mer pengar i takt med attraktiviteten för den enskilda texten, kanske från en tia och upp till någon hundring när det är något riktigt intressant. Modellen med en prenumeration på den lokala tidningen borde kompletteras med en lösning för dem på distans som mer sällan vill läsa en tidningssajt.   
Tänk om det fanns någon form av ett branschgemensamt konto där man kunna sätta in pengar från någon hundring och upp till flera tusen kronor beroende på behov. Sedan skulle pengarna gå från kontot till respektive mediehus genom en fortlöpande avräkning för enstaka artiklar. Och detta genom en extremt enkel inloggning med till exempel en pinkod kompletterad med ett artikelnummer så att pengarna hamnar rätt.
Och den inloggningen skulle folk nog behålla för sig själva eftersom de betalat in sina pengar till kontot.  Inloggningen till dagens digitala prenumerationer delas säkert ibland familjevis eller med grannen.
Ett branschkonto eller ej, men att situationen kräver någon form av avancerat branschsamarbete är uppenbart. Därför ska det bli spännande att se hur det idag presenterade samarbetet mellan Svenska Dagbladet och NTM utvecklas, en ny variant av samverkan mellan en storstadsbaserad tidning och regiontidningar ute i landet. De aviserade ambitionerna från Dagens Nyheter att få till stånd någon form av samarbete med tidningarna ute i landet tycks dock inte ha gett något resultat ännu.   
Kort efter det att DN:s samarbetsidé hade presenterats i somras gick däremot som bekant MittMedia, VK Media, Hallpressen och SörmlandsMedia ut med nyheten om ett avancerat gemensamt projekt rörande pluskunderna. De fyra koncernerna ska ju låta den lokala tidningens läsare på köpet få ta del av plustjänsterna på de ingående koncernernas samtliga mediesajter. Kanske lite Spotify utan alla andra jämförelser. 
MittMedia låter ju redan idag den lokala tidningens abonnent ta del av de övriga koncerntidningarnas sajter. Det är således ungefär den modellen som ska gälla för de fyra koncernerna gemensamt, om jag förstått saken rätt. Det är onekligen frikostigt att låta prenumeranten på en enda tidning utan tillkommande kostnad få ta del av koncernens alla sajter. Och snart fyra koncerners sajter.
Tanken är väl att gynna den lokala tidningen och dess kunder och samtidigt förhoppningsvis förstärka räckvidden och därmed annonsaffären för samarbetande tidningar. De inblandade aktörerna har säkert räknat både framlänges och baklänges för att få ihop siffrorna, men jag frågar mig ändå utifrån egen erfarenhet hur projektet ska kunna räknas hem. Då borde nog de lokala prenumerationerna kosta betydligt mer. Och vad säger då konkurrensverket?  
När mina abonnemang för Gefle Dagblad och Arbetarbladet i vintras skulle betalas ett år framåt hade priserna höjts till ungefär 4.100 kronor för Gefle Dagblad, GD, och lika mycket för Arbetarbladet, AB om jag minns rätt De priserna illustrerar väl hur koncernen målmedvetet arbetat med prishöjningar för att finansiera den digitala utvecklingen. Med resultatet att pappersupplagorna minskat mer än inom andra koncerner.
Om jag hade behållit bägge tidningarna både i form av papper och digitalt skulle det per år ha kostat ungefär 8.200 kronor. Men det gjorde jag inte.
Jag föll i stället för MittMedias digitala lockrop och gjorde det koncernen uppenbarligen vill; jag avstod från papperstidningarna och blev en digital kund som prenumerant på E-tidningarna. Jag tog GD:s E-tidning ett år framåt för 1.817 kronor och AB ett halvår för 923 kronor. Detta eftersom jag numera uppfattat tidningarna så lika varandra med mycket gemensamt material, inte sällan hämtat från andra koncerntidningar och därmed av mindre lokalt intresse.
Vid halvårsskiftet bestod det intrycket och eftersom jag då också upptäckt att jag som läsare av GD ändå får plustjänsten i AB och alla andra koncerntidningarnas sajter var det svårmotiverat att fortsätta med AB. Nu har jag endast GD:s E-tidning och därmed också tillgång till plusmaterialet i Arbetarbladet och alla andra sajter inom MittMedia.
Nu konstaterar jag med blandade känslor att MittMedia med sina två alltmer lika systertidningar i Gävle och sin betalmodell med en lokal prenumeration kombinerad med en frikostig plustjänst får in 1.817 kronor från mig i stället för cirka 8.200 kronor per år.
Det kommer nog att ta lite tid innan jag blir övertygad om att upplägget är bra för koncernen även om jag förstår att det någonstans framöver kanske handlar om enbart digitala kanaler, möjligen kombinerade med ett veckomagasin, och då betydligt lägre kostnader för tryckerier och distribution. Men klarar medieföretagen ekonomin med dessa betallösningar på vägen dit om vandringen blir långdragen?     



onsdag 7 juni 2017

Friborg rätt person för SVT Riksnyheter - spännande chefsutbyte med dagspressen

Valet av Charlotta Friborg till ny programchef för Riksnyheterna i Sveriges Television hyllas från alla håll av branschkolleger i sociala medier. Med all rätt – hon är en av landets mest kompetenta publicister och en utmärkt ledare. Dessutom har hon gång på gång uppträtt modigt och integritetsfyllt i sin utgivargärning. Det blir spännande att följa henne i sin nya roll.
Friborg efterträder Ulf Johansson som går till SVT Opinion och Opinion live i Göteborg. Även han kom som Charlotta Friborg från dagspressen och då senast från Nerikes Allehanda, NA, där han var chefredaktör och ansvarig utgivare. Och där blev han som bekant uppmärksammad över hela världen då NA publicerade bilden av Lars Wilks rondellhund och drog på sig hat och hot i muslimska länder.
SVT:s vd Hanna Stjärne rekryterades också från dagspressen, nämligen från UNT där hon var chefredaktör, ansvarig utgivare och vd. Dit kom hon hösten 2011 efter en gedigen karriär inom Sveriges Radio och jag var genom mitt bolag Utkik Media anlitad i rekryteringsprocessen.
Det var jag även när Charlotta Friborg tidigare 2011 rekryterades som chefredaktör till Corren i Linköping. Dit kom hon från Graylings. När SVT 2014 rekryterade Hanna Stjärne som vd hämtade UNT:s huvudägare NTM Charlotta Friborg från systertidningen Corren till UNT.
Friborg lämnade UNT 2016 för att bli nyhetschef online inom SVT. Och nu går hon vidare inom SVT till ett av Sveriges viktigaste, svåraste och också mest intressanta utgivarjobb som chef för hela nyhetsverksamheten fördelad på en rad olika redaktioner, som Rapport, Aktuellt, svtnyheter.se och SVT Forum med flera. Jag kan inte tänka mig en bättre person för det uppdraget än just Charlotta Friborg.
Just hennes integritet, för att inte säga hennes mod, är nog precis vad som behövs i hennes nya utgivaruppdrag. Hon har tidigare bestämt och målmedvetet som publicist agerat mot exempelvis hotfulla kriminella kretsar då hon var på Corren. Hon har också i sina olika branschuppdrag engagerat sig mot de förekommande hoten och våldshandlingarna mot mediehus och journalister, senast aktualiserat i Västerås där polisen utan förklaring lagt ner två förundersökningar om anmälda våldshandlingar mot en frilansmedarbetare i VLT.    
Därmed går således ytterligare en meriterad person från dagspressen in på ett toppjobb inom public service, precis som tidigare Hanna Stjärne och Aftonbladets tidigare publisher Jan Helin. Även den tidigare divisionschefen inom SVT, Olov Carlsson, hade en bakgrund inom dagspressen på Piteå-Tidningen . Han har senare lämnat SVT för en period som chefredaktör inom MittMedia och nu är han publisher för Dagens Samhälle.
Det är naturligtvis bra att chefer och journalister från landets olika mediehus kan gå till public service och tvärtom. En intressant omständighet i sammanhanget är de tydliga spänningarna mellan privatägda medier och licensfinansierade public service om vad till exempel SVT och Sveriges Radio ska få göra eller ej i konkurrensen med de privata mediehusen.
Därvidlag har både exempelvis Jan Helin och Charlotta Friborg i sina tidigare roller bestämt lojalt hävdat de privata mediehusens intressen gentemot public service som då ansetts försvåra de förstnämndas möjligheter att ta betalt för sitt digitala material. Och sedan måste de i sina nya roller naturligtvis lika lojalt verka för det uppdrag public service har att utföra för sina licensmedel.
Nåväl.  Så måste det nog vara i en så pass begränsad bransch i ett litet land som Sverige. Och rörligheten mellan konkurrenterna är ingenting nytt, varken i Stockholm eller ute i landet. Det har alltid förekommit spektakulära rekryteringar mellan konkurrenter och även privata relationer mellan medarbetare i olika redaktioner. Och det brukar ju gå bra.
Möjligen kan man tycka att personalutväxlingen, och erfarenheten och kunskapen om varandras situation, borde kunna underlätta någon form av pragmatisk lösning av motsättningarna, åtminstone först på tjänstemannanivå,  mellan public service och de privata mediehusen, men fan trot… 
Korrigerad 170607 kl 23.26, 23.33, 23.44