fredag 15 december 2017

Chefredaktören Anna Benker har rationaliserat bort sin egen tjänst

Nu genomför VK Media och dess systertidningar Västerbottens-Kuriren, VK, och Folkbladet Västerbotten ett besparingspaket. Totalt 14 tjänster tas bort. Chefredaktören Anna Benkers egen tjänst på Folkbladet försvinner också efter de förhandlingar hon själv handlagt eftersom det enligt henne ”är bäst för verksamheten”. Hon blir själv den ende personen som sägs upp inom koncernen eftersom alla andra tjänster kunnat tas bort genom olika avtal och åtgärder utan turordningsförhandlingar. 
Folkbladet har en lång och stolt historia som en socialdemokratisk tidning i Umeå, i konkurrens med mäktiga Västerbottens-Kuriren. I maj 2001 förvärvade VK en betydande del av Folkbladet, precis enligt samma mönster som på övriga tvåtidningsorter i Sverige. Senare har VK blivit majoritetsägare och inom VK Media finns också gratistidningen Totalt Umeå, tryckerirörelsen och andra medieverksamheter.  
Förstatidningarna har tagit över andratidningarna i hela Sverige, dels för att bevara mångfalden, dels för att tillgodogöra sig deras presstöd och det täckningsbidrag som följer med produktionen av flera titlar. Samordning av tryckning och administration med mera har också varit kostnadsbesparande insatser, viktiga för både s-tidningarna och deras nya borgerliga ägare.  
S-tidningarnas vandring in i de borgerliga tidningskoncernerna är en utveckling som gillats även på centralt socialdemokratiskt håll. Jag minns att dåvarande statsministern Göran Persson i något sammanhang, kanske på s-kvinnornas kongress i Eskilstuna 2005, sa att ”våra tidningar är bra parkerade hos de borgerliga ägarna” eller någonting ditåt. Och alternativet hade givetvis varit att de knappats funnits kvar. Och då var ändå inte alla s-tidningarna uppköpta.
Det senaste köpet skedde för knappt ett år sedan då NWT-koncernen förvärvade Värmlands Folkblad. Och för bara någon dag sedan fyllde anrika Dala-Demokraten 100 år, nu med borgerligt ägda koncernen MittMedia som ägare. Folkbladet Västerbotten fyllde 100 år tidigare i år.
Folkbladet i Västerbottens uppdrag är intressant. Tidningen bevakar hela Västerbotten, till skillnad från VK som är mest inriktad på Umeå. Det är inget dåligt uppdrag – Västerbotten är väl på landytan till och med större än Danmark.
På VK med sin större organisation, troligen omkring 50 tjänster, minskas bemanningen med 10 tjänster utan att någon behöver sägas upp. Folkbladet minskar bemanningen med fyra tjänster och är därmed nere på 17 redaktionella medarbetare. Chefredaktörstjänsten är en av de fyra som tas bort. Anna Benker har drivit processen på Folkbladet och menar att hennes tjänst är bättre att ta bort än att ytterligare en reportertjänst i inlandet raderas i den pressade budgeten rörande tidningens omfattande bevakningsuppdrag. Tre tjänster har kunnat tas bort utan uppsägningar. Anna Benker blir däremot själv uppsagd.
Folkbladet kommer med denna lösning att kunna fortsätta sin verksamhet med en ny och för de nu rådande ekonomiska villkoren anpassad verksamhet. Anna Benker har varit tidningens chefredaktör drygt fyra år.
I transparensens namn bör här nämnas att jag själv som konsult och headhunter genom mitt bolag Utkik Media var anlitad av VK Media 2013 för att hantera rekryteringen av en ny chefredaktör efter Daniel Nordström. Det arbetet utmynnade i att Anna Benker fick jobbet och därigenom har vi lärt känna varandra mycket väl.
Under hennes fyra år på Folkbladet har tidningens bemanning i takt med ökande besparingskrav minskat med runt 40 procent om jag räknat rätt, inklusive denna senaste besparing där hennes egen tjänst ingår i sparpaketet. När hon rekryterades 2013 hade tidningen 28 redaktionella medarbetare. 
Folkbladet Västerbotten har under samma tid ändå ökat utgivningen med sin e-tidning på söndagarna. Och dessutom under i vart fall ett par år, 2015 och 2016, ekonomiskt sett visat på svarta siffror inklusive presstöd, ett faktum som uppmärksammats för något år sedan i någon rapport av Nordicoms medieforskare Jonas Ohlsson. Han har också konstaterat att Folkbladet och VK trots bantningar lyckats öka den kommunala bevakningen i sina spridningsområden till skillnad från andra mediehus i landet.  
Nu kommer Folkbladets verksamhet efter årsskiftet att fortsätta som hittills med Erik Isberg, tidigare rutinerad nyhetschef, som redaktionschef och ansvarig utgivare. Omorganisationen innebär också att en del administrativa uppgifter med mera samordnas inom VK Media, allt för att klara nedbemanningen och den minskade ledningsfunktionen på Folkbladet.
Själv har jag som tidigare medarbetare i Gefle Dagblad, GD, under knappt 40 år, varav runt 17 år som chefredaktör, konkurrerat hårt med Arbetarbladet, AB. Sedan ungefär fyra decennier har jag också naturligt nog kanske just därför varit kritisk till den politiska konstruktionen om och för presstödet som negativt påverkade konkurrensen mellan tidningar som GD och AB. Och sedan försvårat vettiga samarbeten då de fått samma ägare. 
Jag minns att dåvarande Hallpressens vd Stig Fredriksson ensam i Tidningsutgivarnas, TU:s, styrelse var starkt kritisk till presstödet, men då från en mer principiell synpunkt sett. Han menade att mediebranschen skulle ”hålla armlängds avstånd mot staten”.
Som ung suppleant i TU-styrelsen höll jag med honom, till hans oförställda häpnad eftersom han tidigare ensam fått stå för motståndet mot presstödet utan medhåll från de övriga styrelseledamöterna i TU som inte var beredda att säga nej till statsstödet. Sedan har tiden rullat på och med den en ny utveckling som sannerligen hunnit ifatt verkligheten.
Vad Stig Fredriksson, som avled 2008, skulle ha tyckt om presstödet i dag vet jag inte. Själv är jag nog lika tveksam till det principiellt sett som tidigare, men med helt klart en mer ambivalent syn på saken. Stödet har funnits i många decennier och därmed kommit att påverka förutsättningarna för en viktig del av branschen, på gott och ont.
En av de stora bristerna med presstödet enligt min mening är att det sedan länge, under flera decennier, varit så kontraproduktivt. Man har blint fortsatt med ett stöd så som det en gång i tiden bestämdes under 70-talet, trots branschens successivt ändrade förutsättningar. Tänk om stödet under de senaste decennierna i stället på något sätt uppmuntrat utveckling, samarbeten och branschpositiva innovationer. Tvärtom har alla sådana strävanden begränsats av regelverket trots den nya ägarstrukturen som kunde ha öppnat för en innovativ utveckling.
Folkbladet Västerbotten och dess ägare Västerbottens-Kuriren är ett bra exempel. Det är inte många år sedan som VK Media sökte nya effektiva vägar för ett klokt samarbete mellan s-märkta Folkbladet och liberala VK för att minska kostnader och hitta smarta lösningar när de ändå hade fått samma ägare. Tidningarnas redaktioner flyttade närmare varandra, men Presstödsnämnden sa nej och de bägge tidningstitlarna i Umeå tvingades backa och flytta isär igen. Pinsamt och olyckligt bloggade jag om då.
Och där är vi fortfarande utan att presspolitikerna på något sätt lyckats flagga för en positiv utveckling, trots den ena utredningen efter den andra. Ovissheten ä tvärtom stor om vad som händer med stödet om bara något år. Mycket olyckligt säger jag som gammal kritiker till presstödet, men i dagens läge är vi nog alla, presstödskritiker som presstödsälskare, lika angelägna om att politikerna på något sätt måste försöka bidra till en bra utveckling. Men jag är pessimistisk inför deras förmåga. 
MittMedias nedläggning av Dagbladet i Sundsvall och tidigare nedläggningen av Folket i Eskilstuna är liksom detta nya besparingspaket för VK Media i allmänhet och Folkbladet i synnerhet en logisk följd av den förändrade marknaden och presspolitikens tillkortakommanden. Slutar detta med att alla s-tidningarna försvinner med ett uteblivet presstöd?
Jag hoppas inte det, även om statens bidrag försvinner hoppas jag att s-titlarna behålls så länge de är efterfrågade, men då i helt nya effektiva organisationer där flera titlar kan ges ut av samma redaktion utan att politikerna kan lägga sig i genom föråldrade stödregler.
Så borde det ha varit för länge sedan.
Korrigerad 171215 kl 18.10, kl 18.21
Länkar:
Anna Benker om att lämna Folkbladet - intervju medievarlden.se 171215
VK Media kapar 14 tjänster, chefredaktören lämnar - nyhetsartikel medievarlden.se 1711215
VK Media omorganiserar för att möta framtiden - nyhetsartikel vk.se 171215
Erik Isberg blir Folkbladets nya utgivare - nyhetsartikel Folkbladet.nu 171215

onsdag 6 december 2017

Intressanta siffror från Daniel Nordström om VLT och Plus

Daniel Nordström, chefredaktör för Vestmanlands Läns Tidning, VLT, och ytterligare ett antal tidningstitlar inom MittMedia i Mälardalen och runt Stockholm, har igår bemött ett inlägg jag skrev på min blogg för knappt tre månader sedan. I det inlägget resonerade jag lite eftertänksamt och skeptiskt om det rätta eller riskabla med de hårt lanserade plustjänsterna inom MittMedia och andra mediehus.  Ett intressant inlägg nu av Daniel Nordström, inte minst eftersom han äntligen, som något av en pionjär inom branschen, nu faktiskt redovisar en del konkreta siffror på hur många som testat, hoppat av eller stannat för plustjänster.
Det tycker jag är jättebra. Alla mediehus i Sverige har idag två favorituttryck i sin kommunikation till läsare, tittare och kunder, nämligen orden ”transparens” och ”relevant”. Ändå har det klickat lite då och då med den praktiska tillämpningen av dessa uttryck.  
Transparensen har till exempel varit tämligen begränsad då det gäller sifferredovisningen av de ofta annars egna formulerade och entusiastiskt hyllade framgångarna i den digitala konverteringen. Och relevansen har tveklöst sina begränsningar med den omfattande användningen av centralproducerat, icke lokalt innehåll.
Vad det gäller transparensen tycker jag att Daniel Nordströms inlägg är ett positivt genombrott. Annars har ju under senare tid chefredaktörer och andra inom både MittMedia och andra mediehus med en förvånansvärd regelbundenhet låtit sig intervjuas eller själva skrivit om hur oerhört positivt de olika betallösningarna tagits emot. Men då så gott som alltid enbart med påståenden om vad allt är bra, inte med siffror som verkligen visar hur det ser ut.
Men det ändrar faktiskt Daniel Nordström i någon mån på nu. Han redovisar tydligt hur många som prövat MittMedias plustjänst, samma sak med just VLT och sedan hur många som fortsatt att prenumerera på tjänsten, med mera:
Nåväl. Hur har det då gått för oss?
Jo, det har varit ett fantastiskt och lärorikt år, där jag är mycket imponerad över det jobb som redaktionerna gör dygnet runt.
Hittills har över 70 000 personer testat Plus i koncernen Mittmedia.
Om man enbart ser till 
VLT har 6 670 personer testat Plus.
Antalet fullt betalande Plus-prenumeranter på VLT just nu är 2 999 personer.
VLT får i snitt 142 nya Plus-kunder varje vecka, kunder som är helt nya och betydligt yngre än tidningsprenumeranterna.
VLT har i snitt 8 464 inloggade kunder varje dag.”
Så ser det således ut just nu enligt Nordströms redovisning. För VLT:s del har således knappt 50 procent av de som testat plus hoppat av. Om sådana siffror är att betrakta som bra eller mindre bra är naturligtvis en bedömningsfråga och därtill säkert färgad av vad man subjektivt hoppas, tror eller befarar rörande projektet. Daniel Nordström ser mycket positivt på siffrorna och jag måste naturligtvis hoppas att han har rätt. Men det är jag inte säker på att han faktiskt har.
Han citerar mitt inlägg i en central fråga, nämligen det jag skrev om detta:
”Nu konstaterar jag med blandade känslor att Mittmedia med sina två alltmer lika systertidningar i Gävle och sin betalmodell med en lokal prenumeration kombinerad med en frikostig plustjänst får in 1 817 kronor från mig i stället för cirka 8 200 kronor per år”. 
Detta kommenterar Daniel Nordström på detta sätt:
”Han glömde emellertid en ytterst viktig sak, nämligen kostnaden att producera en tidning.
Faktum är att det är så pass dyrt att producera, trycka och distribuera papperstidningar att en Plus-prenumerant genererar större intäkter för oss än vad flertalet tidningsprenumeranter gör, trots att dessa betalar mer”.
Nej, jag har inte glömt att det är dyrt att trycka och distribuera papperstidningar. Att kostnaderna för detta blir alltmer besvärande med sjunkande pappersupplagor och ökad prisbelastning förstår jag också och den bistra verkligheten har smugit sig på under lång tid. 
Om jag minns rätt engagerade sig bland annat Sundsvalls Tidning, kanske också Örnsköldsviks Allehanda,  hårt i utvecklingsarbetet för ett par decennier sedan runt de första läsplattorna för att om möjligt kunna minska distributionskostnaderna i glesbygden.
Utan att alls ha den insyn i aktuella siffror som Daniel och andra mediechefer idag har tror jag att verkligheten rörande distributionen är mer mångfacetterad än vad han slår fast i sitt inlägg. Enligt hans raka formulering om vad dyra pappersprenumeranterna är vore det väl helt klart enklast att lägga ner papperstidningarna, lägga ner tryckerierna, slippa distributionskostnaderna  och nöja sig med pluskunderna för 99 kronor i månaden.
Men så enkel ser naturligtvis inte kalkylen ut. Det är väl ändå förmodligen så att pappersläsarna i tätorter och närområden fortfarande genererar en vinst, trots kostnaden för utbärningen?  Och där någonstans finns väl den intressanta skillnaden att finna hur de olika mediekoncernerna bedömt och hanterat vårdnaden av sina papperstidningar i den digitala utvecklingen. Och det är väl få av dem som sett på saken som Harry Hjörne, som ägare till GP i Göteborg,  gjorde när tidningen skulle ut till varenda prenumerant i skärgården, kosta vad det än gjorde. Där har jag en viss förståelse för besluten av dagens medieledare, dagens verklighet ser inte ut som då Harry Hjörne var en frontfigur i branschen... 
Att läsare långt ut i obygden kan kosta enormt mycket mer för sin distribuerade tidning vet jag mycket väl. Därvidlag skulle det onekligen vara intressant att höra vad Harry Hjörne skulle ha sagt om utvecklingen idag. 
Nåja, jag tycker det är jättebra att Daniel Nordström med sitt inlägg och bemötande av min text tar täten i att redovisa faktiska siffror. De annars ofta pliktskyldiga utropen om vad allt är bra ökar inte förståelsen för mediernas situation och kan därtill äventyra deras trovärdighet. Möjligen är det den gamla förhoppningen att ”framgång föder framgång” som kanske motiverat en del sifferfria hyllningar till satsningarna på olika premiummodeller.   
Detta med Plus som ett generöst erbjudande till läsarna omfattar nu inte bara MittMedia, utan sedan några dagar också alla som prenumererar på någon av tjänsterna för de olika titlarna inom VK Media, Hall Media och Sörmlands Media. Lite av Spotify således, den som abonnerar på en tjänst inom till exempel Gefle Dagblad får tillgång till plusmaterialet i alla dessa koncerners sajter. Jättebra för oss läsare, men går det att räkna hem så länge som mediehusen belastas av tryckeri- och distributionskostnader? 
Och därutöver en minst sagt osäker framtid presspolitiskt sett för de tidningar som berörs av den saken och de finns numera inom de flesta av de stora mediekoncernerna.     
Uppdaterad  och korrigerad  171206 kl 24.48, 
  

fredag 1 december 2017

Jessica Wennberg ny chefredaktör på Västerbottens-Kuriren

Jessica Wennberg blir Västerbottens-Kurirens, VK:s,  chefredaktör efter Ingvar Näslund. Efter dagens styrelsemöte presenterades hon för tidningens personal vid ett möte klockan 16.00. Jessica Wennberg är redaktionschef på VK och har varit tillförordnad chefredaktör under hösten. Beslutet att utse Jessica Wennberg till chefredaktör har föregåtts av en omfattande process där tjänsten varit utannonserad och företaget Wes i Stockholm hanterat rekryteringen. Även jag har genom mitt bolag Utkik Media varit anlitad för att biträda VK i processen.
I denna har ett stort antal kvalificerade personer förekommit i diskussionerna. Ändå landande till sist styrelsens beslut på en intern rekrytering då de olika externa alternativen vägts mot varandra. Jessica Wennberg kommer med sin kompetens och erfarenhet att bli en bra chefredaktör i en organisation hon känner väl.
Jessica Wennberg kommer från Skellefteå och har tidigare jobbat på Norran och på Expressen. Till VK kom hon för ungefär 17 år sedan och har där jobbat som bland annat webbredaktör, reporter, sportchef, nyhetschef och sedan 2014 som redaktionschef. Hon har varit ställföreträdande ansvarig utgivare sedan 2012. Jessica Wennberg är 39 år, gift och har två söner, 9 och 4 år gamla.
Därmed har Västerbottens-Kuriren fått sin första kvinnliga chefredaktör. Hennes företrädare är:
Gustav Rosén, 1902–1926
Ernst Gafvelin, 1926–1927
Stellan Rosén, 1927–1967
Matts Balgård, 1968–1973
Olle Nilsson, 1973–1978
Bengt Schöier, 1978–1986
Olof Kleberg, 1986–1990
Mats-Rikard Andersson, 1990-1992
Lars Westerlund, 1993-1997
Torbjörn Bergmark, 1997–2009
Sture Bergman, 2009–2011
Ingvar Näslund, 2011–2017
Jessica Wennberg, 2017-
 

För övrigt var Gustav Rosén min farfar och han lämnade uppdraget då han blev riksdagsman. Stellan Rosén var min farbror. Han var tidningens chefredaktör under 40 år! Kan det vara svenskt rekord, månntro?   
Hursomhelst med den saken. Jag är övertygad om att alla dessa Jessica Wennbergs manliga företrädare skulle ha tyckt och tycker att det är utmärkt att tidningen äntligen har en kvinna som chefredaktör och ansvarig utgivare. 

Idag fick VK en ny chefredaktör och igår fick tidningens kulturredaktör Sara Meidell Publicistklubbens fina pris Guldpennan, en riktigt fin utmärkelse till en medarbetare inom redan rikligt prisbelönade VK Media. Onekligen en bra vecka för mediehuset i Umeå!
Uppdaterad 171201 kl 18.34

onsdag 22 november 2017

Anna Lindberg Årets MediaAmazon - och konferens om hatet mot journalister

Idag hyllades Anna Lindberg som med stor rätt utsetts till Årets MediaAmazon. Prisutdelningen skedde vid den årliga ledarskapskonferensen med nätverket Kvinnor som leder medier. Konferensen hölls i studio 4 på Sveriges Radio i Stockholm med ett högaktuellt program om hur journalister lever som måltavlor för högerextrema gruppers hat.  
Anna Lindberg är som publisher för Östgöta Media både vd och ytterst redaktionellt ansvarig för de tidningar och sajter med mera som ingår i koncernen, däribland Norrköpings Tidningar och Corren. Ett tufft och krävande jobb i en tid då spelplanen förändras radikalt.  Så här hette det i juryns motivering:
”Som modern publisher riktar Anna Lindberg fokus mot spänningsfältet mellan affärsutveckling, teknikframsteg och samhällsförändring i den lokala journalistiken. Resultatet blir en organisation med medarbetare som skapar relevans för både tidningsläsare och digital publik. Mod, hjärta och kommunikationsförmåga i en väl avvägd blandning tar hennes visioner till resultat.”
Priset instiftades 2010 av Cecilia Zadig som under ett par decennier på JMK utbildat kvinnliga medieledare. Utöver henne ingick i årets jury också Christina Jutterström, Kerstin Brunnberg, Maria Ripenberg, Jeanette Gustafsdotter och jag själv. Priset är ett erkännande för nyskapande journalistiskt ledarskap med genusperspektiv och har under tidigare år gått till:
2010 Hanna Stjärne, då framtidsstrateg SR, idag vd SVT.
2011  Lena K Samuelsson, då chefredaktör SvD, idag koncerndirektör Schibsted.
2012 Johanna Kronlid, då chefredaktör tidningen Arbetet, idag redaktionschef tidningen Fokus.
 2013 Lena Glaser, programdirektör Interaktivt utbud/ interaktiva plattformar, SVT
2014 Lisa Irenius, då kulturchef UNT, nu kulturchef Svenska Dagbladet.
2015 Margret Atladottir&Lisa Bjurwald, deras podcast samt redaktörer Politico och Författaren.
2016 Sofia Olsson Olsén, publisher Aftonbladet.
Utöver prisutdelningen ägnades dagens konferens också åt allvarliga diskussioner om hur journalister blir måltavlor för högerextrema grupper, ett problem som ökat under senare år. Lilian Sjölund, tuff ledarskribent på Hälsingetidningar inom MittMedia, fanns med på scenen i en panel och berättade om sina dystra erfarenheter som politisk skribent i landsortspressen. Om detta har hon också skrivit i sin bok Hatad som kom ut i våras och som jag tidigare bloggat om här.
Alexandra Pascalidou har liknande erfarenheter som frilansande journalist och författare på den nationella arenan. Kerstin Brunnberg, fd vd Sveriges Radio och numera bland annat styrelseledamot i Expo, modererade diskussionen.
Paneldiskussionen föregicks av att professor Heléne Lööw talade om nazism, högerextremism och kampen om medierna. Det var en föreläsning som borde ha sänts i SVT för hela svenska folket i sin helhet! Vilken insikt och vilket kunnande om dessa frågor! Och om nu inte SVT sänder hennes föreläsning så bör i vart fall varje mediehus i Sverige bjuda in henne till redaktionsdagar och liknande träffar inför valet 2018.
Parisa Zarnegar, PhD i neurovetenskap talade om rädsla och vad vi kan göra för att behålla vår framtidstro. Och Eva Sund, kommissarie från polisen, berättade hur man där jobbar mot demokrati- och hatbrott. Med nya satsningar i form av många miljoner kronor öronmärkta för dessa brottsbekämpningar och mer personal specialiserade på dessa frågor. Bra, bra och löftesrikt.
Jeanette Gustafsdotter, vd för TU Medier i Sverige, nämndes också under mötet i studio 4 med all rätt för sitt starka professionella och personliga engagemang i dessa frågor. Hennes insats har helt klart varit viktig för att mediebranschen och samhällets byråkratiska och politiska instanser börjat ta dessa problem på allvar.

Uppdatering: Dagen efter publiceringen av ovanstående text blev Jeanette Gustafsdotter av Nyheter24 och försäkringsbolaget Mysaftey välförkänt utsedd till Årets nätängel i medierna med denna motivering: Att hotfulla mejl, telefonsamtal och hat riktas allt mer mot kvinnliga journalister i Sverige vet vi. Mycket tack vare Jeanette Gustafsdotter på TU. Tillsammans med nätverket Klara K låg hon bakom en stor undersökning om hatet mot Sveriges kvinnliga journalister tidigare i år som fick stor spridning. Jeanette vågar, trots att hon har statistiken framför sig, ta plats på barrikaderna och kalla hatet för vad det verkligen är. Ett brott och ett hot mot demokratin.

Uppdaterad och korrigerad 171123 kl 06.50, 07.05, uppdaterad 171124 kl 18.55








tisdag 31 oktober 2017

Historiskt beslut av MittMedia om Allehanda, men inte om Tidningen Ångermanland

Nu har koncernen MittMedia  gått ut med att Allehanda i Örnsköldsvik , ÖA, planerar att övergå till postdistribution för pappersupplagan från och med maj nästa år. Det innebär att printläsarna inte får sin tidning förrän då posten kommer senare under dagen. Det är inte oväntat att branschen nu får en pionjär som överger morgondistributionen. Däremot tycker jag det är intressant att det blev just ÖA som får ta steget och något förvånande att editionen Tidningen Ångermanland, TÅ, i Härnösand ändå fortsätter med sin morgondistribution.
Jag jobbade på ÖA under en sommar i början av 60-talet. Det var mitt första riktiga journalistjobb efter ett par år som frilans för Katrineholms-Kuriren då jag pluggade på Åsa folkhögskola i Sörmland. På ÖA lärde jag mig otroligt mycket, inte minst av dåvarande nattchefen och ÖA-profilen Harry Nordenskjöld, liksom av redaktionschefen Olle Bylund.
Några gånger skymtade jag som ung sommarvikarie också den senare i livet smått mytomspunne ägaren och vd:n Erik Anund Hallin i korridorerna, men jag vågade då nog aldrig närma mig honom. Senare under yrkeslivet lärde jag dock känna honom rätt väl. Det var som förtroendevald inom dåvarande Tidningarnas Arbetsgivareförening och Tidningsutgivareföreningen.
Hallin var en stor profil med tung integritet som arbetsgivare och publicist under en rätt orolig tid med många strejker och motsättningar mellan arbetsgivare och fack. Han och Hallpressens vd Stig Fredriksson var tuffa och beslutsamma arbetsgivare och de båda blev ofta symboler för arbetsgivarsidan angripna av facket. Jag gillade båda för deras kunnighet och integritet. 
Hallin fick leva sitt liv som vd med en myt, ofta hävdad av facket,  om att han personligen alltid själv av snålhet var den som delade ut blyertspennor till medarbetarna för att de inte skulle göra av med för många. Jag kan inte erinra mig att jag någonsin behövde hämta vare sig en penna eller suddgummi hos honom.
Både Harry Nordenskjöld och Erik Anund Hallin skulle nog vända sig i sina gravar om de kunde läsa nyheten om att ÖA tänker lämna morgondistributionen och bli femdagarstidning i print. Och många nu levande läsare, tidigare medarbetare och andra ÖA-vänner ser nog också med sorg på utvecklingen. 
ÖA har dock alltid, som tidningen i går själv skrev, legat i täten på utvecklingen inte minst tekniskt inom svensk press. Det var till stor del Erik Anund Hallins förtjänst eftersom han under sina drygt 40 år som vd såg till att tidningen blev en pionjär på flera områden, till exempel vad det gällde övergången till offsettryckning.
Tänk om denna pionjäranda på något sätt är ett skäl till att just ÖA nu, med MittMedia som ägare, planerar att göra något så drastiskt som att lämna morgondistributionen och gå ner till femdagarsutgivning för det tryckta upplagan. Knappast troligt eftersom MittMedias beslut i skilda frågor inte kan sägas vara präglade av ÖA:s och Erik Anund Hallins tidigare vägval och historia.
Snarare handlar det om distributionskostnaden som ju är en tung post för alla tidningar och det kanske är ett mer realistiskt motiv för MittMedia i sammanhanget. Därför är det inte förvånande att detta sker, det har snarare varit en fråga om var och när en sådan förändring sker i landet, inte om den kommer att ske. 
Men visst är det lite överraskande att man väljer just Allehanda för detta projekt och än mer förvånande att dess edition TÅ i Härnösand inte omfattas av förändringen. Är det måhända ett tecken på att TÅ:s sammanslagning med Allehanda nått vägs ände, att de bägge titlarna är på väg att separeras igen? Knappast troligt, Allehanda och TÅ är numera starkt integrerade med Sundsvalls Tidning. ST, med en gemensam nyhetsdesk och en gemensam chefredaktör, Karin Näslund. 
Karin Näslund och redaktionschefen Alexandra Johansson svarar bra på många frågor från läsarna i en chatt idag, men just frågan om varför distributionsförändringen inte omfattar även TÅ hittar jag ingen bra förklaring om. Däremot beskriver de bra varför man för detta projekt väljer en stad med bara en tidning, som Örnsköldsvik. 
Allehanda och TÅ är sammanslagna sedan mitten av 2000-talet och i skenet av den utvecklingen är det intressant att man nu väljer olika utvecklingsvägar för titlarna vad det gäller distributionen och därmed även per automatik även för produkterna. TÅ fortsätter som sexdagarstidning och med morgondistribution. 
Tidningen Ångermanland är resultatet av en tidigare sammanslagning av moderata Västernorrlands Allehanda och socialdemokratiska Nya Norrland, runt år 2000 om jag minns rätt. Västernorrlands Allehanda fanns framförallt i Härnösand, precis som de flesta andra borgerliga tidningarna i Sverige är koncentrerade till städerna. Nya Norrlands spridningsområde var däremot omfattande in i landet mot bland annat Kramfors och Sollefteå. Och där finns då givetvis Tidningen Ångermanland också idag. ÖA har inte samma utbredda spridningsområde, men det är där MittMedia väljer att skippa morgondistributionen. 
Hur det än blir så ska det bli spännande att se hur utfallet blir för ÖA:s del efter denna förändring. Printupplagan kommer naturligtvis att minska, men hur mycket? Det är ett smått historiskt beslut oavsett vad man tycker om det, men det är inte förvånande att just MittMedia tar steget. Andra koncerner, som till exempel Gota Media, har valt en försiktigare utvecklingstakt och vårdat sina papperstidningar. Vem som gör rätt och vem som gör fel lär väl visa sig i framtiden.  
Det skulle ha varit otroligt intressant att ha fått diskutera dagens situation med Erik Anund Hallin och fått höra vad han, efter noggrant övervägande, skulle ha tyckt varit bäst för Örnsköldsviks Allehanda nu då verkligheten ser helt annorlunda ut än under hans tid då ÖA var en av landets mest lönsamma tidningar och länge med den troligen senaste pressläggningen av alla tidningar tack vare det koncentrerade spridningsområdet.
Korrigerad och kompletterad med länkare 171031 kl 21.19, 23.25, korrigerad 23.58, kompletterad med länk 171101 kl 22.47

Länkar: 


lördag 28 oktober 2017

Behöver det pressetiska systemet moderniseras?

Den 24 oktober publicerade Medievärlden ett läsvärt inlägg av Andreas Ericson, chef för Timbro Medieinstitut och tidigare vd och redaktionschef för nedlagda magasinet Neo, där han menade att det pressetiska byråkratiska systemet är föråldrat. Intressanta tankar tycker jag även om Timbros skrifter knappast ligger på de ansvariga utgivarnas nattduksbord. Jag tänkte inför hans text tillbaka på en paneldebatt i Almedalen 2010 där jag ifrågasatte det etiska systemets framtid med tanke på den snabba utvecklingen i sociala medier utanför pressetiken. Därför återpublicerar jag här nedan mitt blogginlägg från 2010 om just den debatten då diskussionen nu aktualiseras på nytt i spåren efter #metoo.
Jag har kopierat in texten i sin helhet från den första publiceringen. I slutet finns det ett antal länkar. Den till chefredaktören Thomas Mattssons text i Expressen 2012, två år efter debatten i Almedalen, fungerar, dock tyvärr utan att hans bilder visas av någon anledning. Men hans synpunkter går fram ändå och jag håller i stort med honom. Även länken till medieforskaren Torbjörn von Kroghs text funkar och båda inläggen är intressanta att läsa i sammanhanget, inte minst von Kroghs redovisning av de tre frågor debattledaren Per Hultengård ställde till panelen och dess svar.  De övriga länkarna fungerar tyvärr inte längre.
I sin text lägger Mattson fram egna tankar om hur dessa frågor, av honom här kallat ”Lex Pressen”, kanske borde hanteras. Han har ju också, liksom ett flertal medieföreträdare, varit anhängare av tanken på ett gemensamt etiskt system med public service. I just den här texten konstaterar han att det nog blir svårt eftersom Sveriges Radio tvekar, men han har såvitt jag förstår ändå samma positiva uppfattning till den idén idag.  
Själv har jag från den dag då den tanken föddes varit ytterst skeptisk. För det första lever public service och de privata mediehusen i helt olika världar i alla avseenden. För det andra skulle nog dagens trögfotade etiska system då nog ersättas av en byråkratisk koloss långt ifrån den snabbare och för alla mer lättförståeliga handläggning som nog nu krävs.
Branschens organisationer pläderar fortfarande för den där medieetiska kolossen och hoppas på att kulturministern ska våga ta steget. Jag tvivlar på att det sker och anser framförallt att det inte bör ske. En modernisering av det etiska systemet för de traditionella medierna bör gå i en helt annan riktning mot mindre byråkrati, snabb handläggning och lättpublicerade begripliga texter om de fällande utslagen. Annars kommer dess legitimitet att ifrågasättas i än högre grad än nu. 
Situationen är lite komplicerad nu eftersom tiden på något sätt nog tycks ha hunnit ifatt synen på det pressetiska systemet. Detta samtidigt som snart sagt varje utgivare med emfas pekar på etiken och dess anmälningssystem som ett tungt argument för de traditionella mediernas ansvarstagande i jämförelse med publiceringar i sociala medier utan utgivare. 
Det är ju dock inte utgivarna och medierna själva som ytterst avgör det etiska systemets legitimitet. Det är naturligtvis omvärldens företrädare ibland alla tänkbara grupperingar, läsare, politiker och debattörer, som förfogar över den frågan. Och det i ett läge när explosiva nyheter publiceras i sociala medier långt ifrån de ansvariga utgivarnas överväganden och beslut.
Nåväl, här nedan kommer en återpublicering av texten på denna blogg 2010 efter debatten om pressetiken i Almedalen oc h därefter både äldre och nyare länkar:

Utkiksbloggen.blogspot.se    (Återpublicering av text från 2010)
tisdag 6 juli 2010
Behövs det pressetiska systemet?
Under måndagen arrangerade Tidningsutgivarna, TU, ytterligare en debatt under Almedalsveckan i Visby, nu på fartyget Sigyn i Visby hamn. Den kom huvudsakligen att handla om det pressetiska "systemet" och om detta verkligen behövs.
Flertalet i panelen tyckte det. Själv var jag mer tveksam och menade att det kanske spelat ut sin roll. Intressant diskussion eftersom frågan faktiskt inte diskuterats så mycket tidigare, det etiska systemet med Allmänhetens Pressombudsman, PO, och Pressens Opinionsnämnd, 
PON, har betraktats som självklara institutioner.

Moderator för diskussionen var branschorganisationen Tidningsutgivarnas chefsjurist Per Hultengård, kunnig som få på allt som handlar om den juridiskt reglerade tryckfriheten och den av branschen formulerade pressetiken.
Den juridiska regleringen bestäms av riksdagen och etiken av branschens egna organisationer, arbetsgivarna i Tidningsutgivarna och 
Sveriges Tidskrifter, facket i Svenska Journalistförbundet samt den traditionstyngda och anrika debatt- och middagsätarföreningen Publicistklubben, PK, där alla som känner sig som publicister är medlemmar. Jag har varit medlem i många herrans år, men tycker ändå att PK inte ska vara med som huvudman för det pressetiska systemet. Inte heller SJF, Varför ska de vara det?

I debatten inför en fullsatt konferenslokal på 
Sigyn var jag inte bara tveksam till det splittrade huvudmannaskapet som motverkat en modernisering av regelverket, utan också till behovet av det pressetiska systemet som sådant.
Det är tveksamt om det behövs, särskilt i en medieutveckling där "tradmedierna" med tiden får en förhållandevis alltmer begränsad roll som aktörer vid sidan om helt nya medier inom till exempel bloggvärlden.
Självklart kan traditionella medier som dagspressen ha kvar sitt etiska system, men dess betydelse kommer säkert att minska eftersom många hyllade och/eller kontroversiella publiceringar kommer att ske i andra nya medier utanför de traditionella mediernas etiska system.¨
Även inom ramen för tradmediernas etiska system menar jag att det kan finnas skäl att ifrågasätta detta. Varför finns systemet? Det enda motiv jag hört under alla år för att det etiska systemet finns är att vi ska "hålla lagstiftaren på avstånd". I så fall är ju inte det etiska systemet motiverat av att man vill vara etisk, då är motivet mer taktiskt, man flaggar med etiken för att slippa nya lagar.

Jag är inte särskilt oroad för att politikerna ska storma fram och börja begränsa mediernas möjligheter att publicera saker och ting bara för att det etiska systemet moderniseras, eller till och med avskaffas. Och i vilket fall som helst tycker jag det är tveksamt att branschen håller sig med ett "etiskt system" när motivet för detta egentligen inte är etik, utan tvärtom att utnyttja etiken som en sköld mot politiker och andra kritiker.

Ungefär så här gick diskussionen i dag från min sida. Panelen i övrigt höll inte med även om justitieombudsmannen Hans-Gunnar Axberger och jag låg rätt nära varandra i olika frågor. Faktiskt! Jag gillar honom, han var en utmärkt PO på sin tid i den rollen!
Aftonbladets ställföreträdande ansvarige utgivare Lena Mellin försvarade länge det rådande systemet, men medgav så småningom att mycket funkar dåligt i dag. Långa väntetider, kryptiska utslag från PON med mera, men hon tyckte trots allt att "idén med det pressetiska systemet är bra".
Hon var väldigt överens med Expressens chefredaktör Thomas Mattsson om att systemet behövs. Men även han tyckte att det var konstiga utslag i PON som läsarna knappast kan förstå och att handläggningen tar för lång tid.
Katrin Säfström på Folket och hennes kollega Peo Wärring på Eskilstuna-Kuriren var nog de varmaste anhängarna av det rådande systemet även om de också efterhand medgav brister i det nuvarande systemet, sådant som "måste rättas till".

Personligen tyckte jag att de olika ansvariga utgivarna i panelen först värnade om ett pressetiskt system som närmast måste ses som "omistligt", men senare i debatten började de alla medge att det egentligen fungerade väldigt dåligt.
Långa handläggningstider, konstiga beslut, obegripliga motiveringar skrivna på ett fikonspråk som ingen förstår. Rätt okänt för allmänheten. Talar de om "ett omistligt system?"

Nej, det tycker inte jag, Tvärtom, medieutvecklingen gör att tradmediernas etiska system kommer att fasas ut snabbare än snabbt, gissar jag. Det kommer säkert att ersättas av något annat, men frågan är vad.
Axberger och Mellin hade en klar poäng i debatten när de hävdade att det är bra om förfördelade människor har någonstans att vända sig med klagomål mot publiceringar. Det håller jag med om. Men det kanske inte behöver vara ett trögt, konstlat och extremt byråkratiskt system som idag?

För undvikande av alla missförstånd vill jag gärna här betona en viktig sak. En pressetisk hållning har ingenting att göra med närvaron eller ej av ett byråkratiskt pressetiskt system.
Thomas Mattson, Peo Wärring och Katrin Säfström kommer naturligtvis att vara precis lika etiska som utgivare utan det "pressetiska systemet" som när detta fanns.

Etik är inte regler och byråkrati med PO och PON, etik finns inom oss alla och utvecklas och tillämpas genom debatt mellan utgivare och medarbetare på redaktionerna.

Etik kommer alltid att finnas, på Expressen på sitt sätt, och på Norran på sitt sätt.

UPPDATERAD 20120312.
En ny "Lex Pressen" utvecklar det pressetiska systemet, Expressen chefredaktör Thomas Mattsson bloggar om sitt förslag.

UPPDATERAT i anslutning till publiceringen:
Torbjörn von Krogh 
bloggar om debatten.
Hanna Lind på TU:s 
blogg om debatten.
Ola Sigvardsson bloggar i 
Corren om debatten.

Uppdatering 171124:
Är pressetiken passé efter #metoo - tv-diskussion Resumé Insikt debatt 171117 
Slaget om pressetiken - debatt på Publicistklubben 171113 Texten före återpubliceringen korrigerad 171028 kl 22.57, 23.02, den inledande texten korrigerad 171029 kl 09.57 och 18.43

tisdag 24 oktober 2017

Nu rekryteras ny chefredaktör till Västerbottens-Kuriren

Nu är jobbet som chefredaktör till Västerbottens-Kuriren, VK, utannonserat. Det är företaget Wes som  hanterar rekryteringen, men även jag ska biträda VK i processen. Tidningen ingår i VK Media,  en riktigt intressant mediekoncern som i olika branschanalyser uppmärksammats för sina framgångar både publicistiskt och affärsmässigt. 
I VK Media ingår förutom VK även Folkbladet Västerbotten och gratistidningen Totalt Umeå och deras digitala kanaler. Koncernen samverkar lokalt med radiokanalerna Mix Megapol och Radio Rix och nationellt i olika intressanta projekt med bland annat Schibsted och MittMedia.
I koncernens tryckeri, Daily Print i Umeå AB, kommer från och med nästa år även Expressens och Aftonbladets upplagor för Norrland att tryckas.  I VK Media finns också bland annat ett eventföretag och ett delägande i fastighetsbolaget Gazette som äger ett flertal fastigheter i Umeå.       
Förutom bra nyckeltal rörande verksamheten har både VK, Folkbladet Västerbotten och koncernen som sådan nominerats eller vunnit ett antal olika branschpriser. Således fick VK i våras priset Årets Redaktion i samband med evenemanget Årets Dagstidning. Förra året blev Folkbladets chefredaktör Anna Benker Årets Utgivare i samband med Meg16. Och reportern Elin Turborn på VK fick förra året priset Guldspaden för sin grävande journalistik med motiveringen ”För att med fantasifulla metoder ha avslöjat den kreativa bokföringen bakom mångmiljonbluffen i ett av Sveriges största studieförbund”.
VK Media ägs till 99,8 procent av stiftelsen VK Press. Koncernchef och vd är Sture Bergman och operativ chef är Marie-Louise Jarlenfors. I koncernens ledningsgrupp ingår utöver dessa bland andra chefredaktörerna för VK och Folkbladet. 

Jag har sedan 2005 på deltid drivit mitt bolag Utkik Media, formellt Utvalnäs Media- och Kommunikation AB, och verkat som rådgivare åt tidningsledare i löpande verksamhetsfrågor, strukturfrågor och som handledare. Med tiden har uppdragen oftast kommit att handla om rekryteringar av främst chefredaktörer.


Som headhunter har jag således medverkat till rekryteringar av bland annat chefredaktörer, någon vd, och redaktionschefer till bland annat Östersunds-Posten, Arbetarbladet, Hälsingetidningar, Upsala Nya Tidning, Corren, Folkbladet Västerbotten och Norrländska Socialdemokraten. Jag har också haft uppdrag inom public service och inom Stockholmspressen. Totalt har jag nog medverkat vid rekryteringen av närmare 40 mediechefer på olika nivåer.


 Det ska bli intressant att i detta uppdrag samverka med Wes som står för Women Executive Search Sweden AB, ett innovativt och snabbt växande rekryteringsföretag i Sverige, Danmark och Norge.


Min medverkan i rekryteringen av ny chefredaktör till Västerbottens-Kuriren blir lite speciell för mig eftersom min farfar Gustav Rosén var chefredaktör och ägare till VK runt flera decennier under det tidiga 1900-talet. Tyvärr fick jag aldrig träffa honom eftersom han dog innan jag föddes, men då hade han sålt tidningen när han blev riksdagsman och senare både statsråd och landshövding i Umeå.


Som ansvarig utgivare för VK fick han också sitta tre månader i fängelse för tryckfrihetsbrott då tidningen skrivit kritiskt om en landsfogde, om jag minns rätt. Det verkar således inte vara helt riskfritt att bli chefredaktör och ansvarig utgivare för Västerbottens-Kuriren…