torsdag 1 december 2016

Tryckfriheten 250 år 2 december - och jag minns farfar som dömdes till fängelse för tryckfrihetsbrott 1915

I morgon den 2 december fyller den svenska tryckfriheten 250 år. Detta jubileum uppmärksammas i år med en utställning arrangerad av TU Medier i Sverige, ”Ordets akt”, en middag på Publicistklubben, många debatter och andra arrangemang.  I morgon fredag kommer säkert flertalet av landets chefredaktörer att skriva artiklar i sina tidningar om tryckfriheten.  Själv tänker jag på min farfar Gustav Rosén som fick sitta i fängelse tre månader för tryckfrihetsbrott. Dessutom ska han ha fått sin bok ”Förhållanden och missförhållanden vid Ofotenbanan” indragen och förbjuden av statsmakten!

Tryckfriheten föddes 1766 . Den är reglerad i tryckfrihetsförordningen som är en grundlag och senare kompletterad med yttrandefrihetsgrundlagen. Min farfar föddes 1876 i Småland och avled 1942. Han gick bara i folkskolan eftersom det inte fanns pengar i familjen för någon högre skolutbildning åt honom. Han blev därför militär och fick då en utbildning till underofficer.
Den karriären blev dock kort eftersom han i stället for upp till Riksgränsen och blev rallarbas under bygget av OfotenbananDär levde rallarna under svåra förhållanden och många dog. 1902 gav Gustav Rosén ut en bok om sina erfarenheter av dessa missförhållanden. 

Den blev, som jag alltid fått höra, indragen och beslagtagen av den svenska staten. Detta skrivs på resande fot och jag har inför denna text förgäves försökt hitta någon bekräftelse på nätet om att detta faktiskt har skett.Boken nämns dock på en rad ställen, som hos Riksarkivet, Google Books, olika bibliotek och hos Amazon! Den torde således ha tillåtits med tiden, men ingenstans nämns det att den blev förbjuden och indragen. 

Hemma har jag dock ett exemplar av boken som min pappa eller någon annan lyckades smussla undan. I den ligger en lapp skriven av min pappa om att boken blev indragen och beslagtagen eftersom den var så kritisk mot det statliga projektet Ofotenbanan. 

Jag vet också att boken gavs ut igen i mitten av sjuttiotalet på initiativ av landshövding Ragnar Lassinantti i Norrbottens län.  I den vill jag minnas att Lassinantti har skrivit ett förord där det säkert nämns något om indragningen, men även den boken ligger hemma när detta skrivs på ett starkt försenat tåg från Umeå mot Gävle. Och det var just i Umeå Gustav Rosén bodde när han gav ut skriften 1902.  

Via Riksarkivet hittade jag en text skriven av Birgit Petersson om Gustav Rosén i Svenskt biografisk lexikon. Inte heller där nämns något om indragningen, men så här beskriver författaren bokens kritik mot missförhållandena vid Ofotenbanans bygge, bokstaven R står för Rosén:
De svåra strapatser som de underbetalda och åt entreprenörers och handlares godtycke utlämnade arbetarna tvingades uthärda upprörde R. Han beskrev förhållandena vid järnvägsbygget först i tidningsartiklar och sedan i skriften Förhållanden och missförhållanden vid Ofotenbanan (1902). Där går han mycket hårt åt statens och myndigheternas slapphet och oförmåga att ta itu med vanskötseln och misshushållningen. R tar i sin skrift parti för den svagare och missaktade parten, arbetaren, gentemot förmän, ingenjörer och andra arbetsgivare, ytterst staten – Ofotenbanan var ett statligt företag. Han hade ett starkt rättvisepatos och upprördes över den orättfärdiga behandlingen av arbetarna och den tydliga åtskillnad som gjordes mellan människor från olika samhällsskikt. Situationen vid Ofotenbanan hade för övrigt också väckt nationellt uppseende och debatterades i riksdagen, bl a av Adolf Hedin.”


Dessa rader illustrerar ganska väl varför tryckfriheten är ett omistligt redskap för medborgarna att hålla koll på hur staten, kommunerna, politiker och tjänstemän hanterar sitt ansvar. I Gustav Roséns fall ansågs han således med dåtidens mått mätt ha passerat tryckfrihetens gränser då boken drogs in och det är inte alls något unikt fall i Sverige. Både Gustaf Fröding och Erik Gustav Geijer råkade ut för samma sak, men båda friades senare av domstolarna. Alla indragningarna av Aftonbladet och Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning är tidningshistoria liksom beslagen av J A Selanders Eskilstuna-Kuriren.Tanken svindlar, kan detta hända igen?

I Umeå har jag varit på ett privat besök under en dryg vecka, men jag hann också hälsa på i VK Medias hus på Västerslätt där både Västerbottens-Kuriren, VK, och Folkbladet Västerbotten produceras av sina redaktioner. Jag träffade bland andra VK:s chefredaktör Ingvar Näslund och Folkbladets chefredaktör Anna Benker.
Med dem resonerade jag bland annat om de stora framgångar VK Media haft under det senaste året, även i jämförelse med många andra mediehus. Häromdagen sammanfattades dessa framgångar av koncernchefen Sture Bergman så här på Facebook där han länkade till en artikel i VK om en färsk forskarrapport om att VK Media är bäst på kommunal bevakning. Så här skrev han:

” Sture Bergman
den 29 november kl 21:01· 
Otroligt glad över detta. Kan dock inte undanhålla allmänheten med mer skryt:
Bästa digitala räckvidden.
Störst andel digital annonsförsäljning.
Starkt förbättrad räckvidd.
Kraftig ökning på digitala prenumerationer
Enda (?) landsortstidningen som har annonstillväxt 2016
Och så tog vi ju hem guldspaden
😇I hastigheten glömde jag också årets utgivare Anna Benker, Folkbladet, och att VKs redaktion nominerades till årets redaktion. Har jag glömt något mer?”


Allt detta skulle Gustav Rosén ha gillat eftersom VK Media, som utvecklats utifrån hans företag, idag som synes kan peka på stora framgångar i sin verksamhet när många mediehus slåss mot stora problem. Visst, även VK Media måste hantera den snabba branschutvecklingen, men hittills har det gått väldigt bra. 
      
Och jag har nu under några dagar lusläst både VK och Folkbladets papperstidningar och jämfört dem med andra tidningar jag mött vid resor landet runt. VK och Folkbladet slår de flesta med sitt tilltal och ambitiösa format. Jag ska medge att jag blev rätt häpen vid läsningen över frukostbordet, tidningarna var klart bättre  än de flesta jag sett runt om i Sverige under senare år, klart olika innehåll och därmed bra alternativ till varandra. Varken VK eller Folkbladet har övergett papperstidningarna trots att de också satsat bra på sina digitala produkter. 

När Gustav Rosén under 1900-talets första år kom till Umeå som fd rallarbas fanns redan VK som startades år 1900, men tidningen hade så långt inte lyckats särskilt väl. Gud vet hur det gick till, men Gustav Rosén lyckades köpa tidningen för aktiernas nominella värde och sedan utvecklades den snabbt och blev Umeås största tidning.
Min farfar var politiskt sett frisinnad, en åsiktsinriktning vid sidan om liberalismen som senare gick samman inom tidigare Folkpartiet, idag Liberalerna. Men i jämförelse med det dåvarande konservativa etablissemanget i Umeå var Gustav Rosén mycket radikal. Tidningen blev hans plattform i kampen mot etablissemanget och farfar var nog länge rätt hatad och det har sagts att officerarna lärde sina barn att spotta efter honom på gatan.
Tidningen och den tidigt politiskt aktive Gustav Rosén hamnade i den ena striden efter den andra gentemot sina politiska antagonister. 

Allt skildras i hans postumt utgivna memoarer ”Från koja till residens” varifrån jag bland annat minns att farfar, som bodde i tidningens hus, en kväll hörde att några som passerade utanför huset sa något om ”att den här kåken ska snart brinna”. Dagen därpå sade Gustav Rosén därför upp brandförsäkringen för att inte bli misstänkt för mordbrand.! Både han och tidningen brottades ju nästan alltid med stora ekonomiska problem. 
Gustav Rosén var ansvarig utgivare och hamnade naturligtvis i en rad bråk och processer eftersom han genom VK drev en tuff journalistik. De flesta striderna klarade han uppenbarligen av, men 1915 dömdes han till fängelse tre månader för ärekränkning av stadens stadsfiskal. 

Tidningen hade antytt något om att stadsfiskalen inte var att lita på och det var säkert helt korrekt. Enligt olika texter, till exempel i en av Kerstin Ullenhag på Ohlininstitutets sajt, bestod juryn av politiska motståndare. Gustav Rosén blev fånge nr 61 på fängelset i Umeå. När han släpptes ut hade flera tusen människor samlats utanför fängelset för att ta emot honom. Han var uppenbarligen på väg att bli en hyllad folkhjälte snarare än en hatad radikal murvel. 

Intressant i sammanhanget är att han inte var enbart chefredaktör och utgivare då han dömdes till fängelse, han var då också riksdagsman. Fängelsedirektören ville att fånge nr 62 skulle gå ut bakvägen på grund av folkmassan som väntade på honom utanför huvudingången, men farfar nekade. Till sist bestämde fångvårdsstyrelsen i Stockholm, som jag tror kriminalvårdsstyrelsen då hette, att han skulle släppas ut på framsidan.
https://www.facebook.com/images/emoji.php/v6/f51/1/16/2714.pngSå skedde och tillsammans med sin familj vandrade han framför folkmassan hem till sin bostad som jag tror låg vid Storgatan i Umeå. Där höll han tal från balkongen och sa bland annat:

      - Jag kan ju förstå att man kan finna det intressant att se, hur en tidningsman ser ut, när han utkommer i reviderad och förbättrad upplaga. Tyvärr måste jag dock bekänna, att jag under denna tid inte blivit förbättrad.

I farfars memoarer finns ett kapitel om fängelsevistelsen och det kopierade jag och skickade till Expressens förre chefredaktör Bo Strömstedt när han stod åtalad för den så kallade spelskandalen i början av 90-talet. Jag tyckte att det var dags för honom, under rådande omständigheter,  att bekanta sig med hur livet kan te sig för en redaktör dömd till fängelse om det skulle gå så illa för honom.

Strömstedt vann dock på alla punkter i den tidsödande rättegången sedan justitiekanslern Hans Stark åtalat honom. Strömstedt gillade dock farfars berättelse och nämnde den i sina memoarer Löpsedeln och insidan. Farfar blev med tiden något helt annat än enbart en fängelsedömd redaktör. Inte för jag vet riktigt hur det gick till, men han blev både riksdagsman, försvarsminister och till sist en uppskattad landshövding i Västerbottens län. Och kanske just därför finns det en byst föreställande honom i Rådhusesplanaden, alldeles intill VK:s tidigare hus. 

Gustav Roséns liv har senast just i år uppmärksammats i en bok, ”Två systrar om sin morfar Gustav Rosén”, skriven av mina kusiner Ingrid Kinne Lindgren och Susanna Rosén.Om inte farfar hade sålt tidningen inför sin karriär i politiken så hade de och jag varit tidningens ägare idag tillsammans med andra kusiner och, så länge de levde, våra föräldrar på Roséns sida i släkten. Den släkten var länge Sveriges största journalistsläkt med som mest samtidigt totalt 13 verksamma journalister i föräldrar- och kusingenerationerna om jag minns rätt.  Det hade nog kunnat bli rätt stormiga möten om tidningens skötsel, så det var nog tur att farfar sålde tidningen.

Idag ingår VK, Folkbladet och gratistidningen Totalt Umeå i VK Media, numera ägd av stiftelsen VK Press. För mig har det varit intressant att besöka mina rötters Umeå i allmänhet och mediehuset på Västerslätt i synnerhet, särskilt då det råkade bli i dessa dagar då den svenska tryckfriheten jubilerar och så mycket i Umeå påminner mig om dess historia

Men tryckfriheten kan och fås aldrig tas för given. Den hyllas alltid av politiker och ämbetsmän i skilda sammanhang när det är dags för högtidstal, men all statistik och en lång rad händelser visar snarare att ett flertal av våra makthavare generellt sett tvärtom gärna ser mer sekretess och mindre offentlighet, likväl som andra åtgärder som begränsar tryckfriheten. Det finns all anledning att alltid värna om tryck- och yttrandefriheten i alla sammanhang. 

Man bör förhålla sig skeptisk när politiker, generaldirektörer eller kommunstyrelsens ledamöter talar sig varma för tryckfriheten i hyllningstal. Under runt 50 år i journalistikens tjänst, och då 40 år som anställd journalist inklusive 16 år som ansvarig utgivare, minns jag tyvärr nästan uteslutande konflikter och strider inklusive juridiska processer, JO-anmälningar och JK-anmälningar rörande myndigheters övertramp och nonchalans gentemot tryckfrihetsförordningen och särskilt då offentlighetsprincipen.

Jag vet att alla mediebranschens organisationer som TU Medier i Sverige och alla idag aktiva chefredaktörer och publicister ständigt bevakar tryck- och yttrandefriheten mot angrepp från politiken, myndigheter och andra krafter. Det är bra, men dessvärre finns det nog ändå anledning till oro om hur dessa frågor utvecklas i ett samhälle där hat blir allt vanligare och synligare, vilket för många  motiverar förslag rörande den personliga integriteten som allt oftare dessvärre också tyvärr kan leda till tveksamma åtgärder som kan urholka vår grundlag där offentlighetsprincipen och tryckfriheten i hela dess vidd regleras.
 Det illustrerades ganska väl i våras då det annars respekterade statsrådet Anders Ygeman som invigningstalare på utställningen Ordets Akt om tryckfriheten började väga offentlighetsprincipen mot den personliga integriteten!  

Det gäller att följa utvecklingen noga och se upp, ta inte tryck- och yttrandefriheten för given. Särskilt inte i ett läge då Sverige kan vara på väg in i ett skymningsläge i en oroande politisk utveckling.
Uppdaterad med nedanstående länkar 161202 kl 16.04, korrigerad 161202 kl 18.04, ny länk 161202 23.40, ny länk 1§61204 kl 18.38

Länkar:
Är´u int riktigt klok ditt rackarns Norrlandstroll - krönika av Anna Benker, folkbladet.nu 161202
Demokratins fundament fyller 250 år men kan inte tas för given - ledare av Karin Bergkvist, gd.se 161202
Tryckfriheten hotas av politiker och tyckare - krönika av Nils Funcke, expressen.se 161202
Om GD inte fanns - krönika av Anna Gullberg, gd.se 161202
En svensk tryckfrihetskämpe - text av Ingrid Kinne Limdgren och Susanna  Rosén, nyfikengrå.se, 161202
Grattis, Tryckfrihetsförordningen - krönika av Thomas Mattsson, expressen.se 161202
Orsak till oro för tryckfriheten i dessa nya tider - krönika av Thomas Mattsson, expressen.se 161204
När vi fick tryckfrihet - och när vi förlorade den - essä av Karl-Erik Tallmo, unt.se 161202

onsdag 23 november 2016

Spännande lösning för MittMedia runt Stockholm - vad månde bliva?


Daniel Nordström blir chefredaktör och ansvarig utgivare för Norrtelje Tidning, Länstidningen i Södertälje och Nynäshamns Posten, men fortsätter också med samma uppdrag på VLT, Sala Allehanda, Fagersta-Posten och Bärgslagsbladet/Arboga Tidning. En rätt oväntad lösning som kritiskt sett kan ses som en begränsning av tidningstitlarnas lokala förankring, men också rymma spännande möjligheter för en samordnad journalistik runt Stockholm. Vad månde bliva?
Samtliga dessa tidningar ägs ju numera av MittMedia som det varit rätt tyst kring efter palatsrevolutionen i somras då högsta ledningen fick gå, bortsett från de senare livligt omskrivna förvecklingarna kring MittMedias olika "scenarier". Nu börjar det röra sig igen under den nye koncernchefen Per Bowallius som har egna gedigna erfarenheter av journalistikens möjligheter och problem både i Stockholm och i Mälardalen.
Bowallius har ju i Stockholm tidigare varit vd för gratistidningskoncernen Mitt i, men sedan också vd för Promedia med bland annat alla de sju tidningar Nordström nu blir chef för. Det har då och då på skilda håll dryftats hur någon koncern skulle kunna få ett helhetsgrepp på journalistiken runt huvudstaden där alla drakarna övergivit de omkringliggande kommunerna och i stället håller sig innanför tullarna. MittMedia behärskar nu hela omlandet förutom i Uppsala och Enköping där tidningarna ägs av NTM. Tidningarna i Eskilstuna och Strängnäs ägs av Eskilstuna-Kuriren som numera är delägare i MittMedia.
Om det är någon som bör vara väl förtrogen med dessa diskussioner så är det Per Bowallius med sin bakgrund i och kring Stockholm. Visst kan samordningen under en gemensam chefredaktör ses enbart som en effektivisering och kostnadsbesparing. MittMedia har ju tidigare samordnat även titlarna i Sundsvall, Härnösand och Örnsköldsvik under en och samma redaktör, tidigare Anders Ingvarsson och nu Karin Näslund. Men även där fanns och finns det nog idéer utöver enbart besparingar.
Oavsett syftet både i Sundsvall och nu runt Stockholm så handlar det naturligtvis om en stor kursändring för MittMedia. Tidigare har man alltid starkt betonat den lokala förankringen, inte minst genom alla sina lokala utgivare. De blir nu färre och färre och det är inte svårt att föreställa sig en utveckling typ Hallpressen som redan har en gemensam utgivare för alla sina tidningar.
Hur det än blir med den saken så får nu alla dessa tidningar en skicklig och intressant chefredaktör som därtill är en stark profil. Han gillar hårdrock och är en rutinerad resenär eftersom han långpendlar från Umeå. Det gjorde han även i sin tidigare roll som chefredaktör på Arbetarbladet där jag var anlitad som konsult under rekryteringsprocessen.
Nu går Daniel Nordström in i en ovanlig, krävande och stark position som medieledare. Men han fortsätter säkert också att podda i GullbergNordström med Gefle Dagblads chefredaktör Anna Gullberg. Hon ingår numera i koncernledningen och är nominerad till Stora Journalistpriset som delas ut i kväll. 
Daniel Nordström har i sina första kommentarer sagt att han omgående ska utse ställföreträdande utgivare på de skilda titlarna. Det är en lösning som rent praktiskt naturligtvis ger honom en fungerande publicistisk ledningsorganisation över det stora geografiska området med alla sina titlar, men egentligen är det inte så det är tänkt med utgivarrollen.
En ställföreträdande utgivare är ju en av utgivaren personligt vald ersättare för utgivaren i dennes frånvaro. Om utgivaren avgår så upphör också ställföreträdarens ansvar. Så länge Nordström är i tjänst så är han således utgivare, men kan i praktiken naturligtvis delegera många frågor till sina respektive ställföreträdare på de olika orterna. Men väcks det åtal mot en titel så är det Daniel Nordström som hålls ansvarig om han är i tjänst.
Att utgivarrollen förändras i den snabba medieutvecklingen har varit tydligt länge, inte minst då de fortlöpande publiceringarna dygnet runt tvingar fram snabbfotade utgivarbeslut. Så var det inte förr då en ensam utgivare hade en rimlig chans att tillämpa sitt ansvar. Detta har också mediebranschen börjat anpassa sig till och då med MittMedia som föregångare.
Koncernen har anlitat TU Medier i Sverige och dess chefsjurist Per Hultengård som utbildat koncernens journalister i utgivarfrågor. Ett bra initiativ som förhoppningsvis i praktiken förbättrar utgivaransvaret i alla publiceringskanaler även då det går snabbt. Eller när den ansvarige utgivaren sitter centralt placerad långt ifrån den egna redaktionen.
Nåväl, det blir väldigt intressant att få se hur debatten kommer att gå kring denna förändring för alla tidningar runt Stockholm. Och vad strategin eventuellt kan leda till för någon förändring i kampen om journalistiken i och kring huvudstaden. Både Svenska Dagbladet och Mitt i skulle ju teoretiskt sett idag ha kunnat finnas i eller nära MittMedia om inte tidigare förhandlingar spruckit och någon tidigare strukturaffär aldrig ägt rum. Vad hade kunnat hänt då,  alltså om inte om hade förekommit i händelseutvecklingen…   
Korrigerad och kompletterad 161123 kl 17.30, korrigerad 161124 kl 00.31, kompletterad 161124 kl 01.39, kl 0149

måndag 7 november 2016

Radikalt och intressant, men Medieutredningen föder nog besvikelse och ilska

När Medieutredningen idag presenterades lät det både radikalt och intressant. Ändå tror jag att utredningen kommer att föda både besvikelse och ilska. Utredaren Anette Novak sa att man övervägt ett avskaffande av presstödet, men nu föreslås ändå en ny variant i form av ett teknik- och kanaloberoende mediestöd. Det skulle ha varit intressant att få höra vilka mediepolitiska grepp utredningen hade tänkt sig utan ett mediestöd. I detta finns inslag som sannolikt genererar fler förlorare än vinnare bland dem som hoppats på ett nytt räddande stöd.
Anette Novak sa att man i resonemangen om ett avskaffat stöd tänkt på kritiken mot stödet till varvsindustrin, men den jämförelsen haltar, tyckte hon. Transporten av varor kan lika bra ske på fartyg byggda utomlands, men det är enligt henne svårare att se aktörer i andra länder engagera sig i lokaljournalistiken i Sverige och därmed är ett nytt mediestöd motiverat enligt utredningen.
Det kan det väl ligga något i vad det gäller traditionell lokal journalistik. Men en av de riktigt stora förändringarna i medielandskapet är ju att globalt verksamma företag, som Facebook, starkt medverkar till att information söker sig på andra vägar till mottagarna. Facebook och andra sociala medier ger oss ju numera ofta nyheter i vår närhet, inte minst om sådant som de traditionella medierna behandlat styvmoderligt.
Nåväl, det spänt emotsedda förslaget om ett nytt mediestöd utgör onekligen en långtgående modernisering av det föråldrade presstödet och kulturminister Alice Bah Kuhnke (mp) markerade att det är bråttom. Därför har hon bett vice gruppledaren Berit Högman (s) att redan nu, före remissomgången, diskutera förslaget med övriga partier i riksdagen för att få en snabb behandling.
Det är just det nya mediestödet som utgör det egentliga förslaget i Medieutredningen. Därutöver nämner utredningen också en rad andra idéer som ett nytt offentligt finansierat mediebolag som ska arbeta mot områden i medieskugga. Eller investeringsfonder för nya journalistiska projekt. Och tankarna på ett nytt medieetiskt system, med mera. Dessa idéer är dock inte de politikerna i första hand bett om eller kommer att intressera sig för eftersom det är stödfrågan som är basen för direktiven om utredningens uppdrag.  
Utredarens tankar om en ”öppenhetsbarometer” som håller koll på hur tillämpningen av offentlighetsprincipen svänger är intressant, liksom tankarna på mer öppna data inom myndigheterna. Här kan man dock verkligen undra hur idéerna tas emot med tanke på ledande politikers och myndigheters återkommande agerande mot öppenhet och för mer sekretess. Papperskorgen?   
Idén om ett fjärde offentligt finansierat mediebolag är något förvånande och kommer knappast att uppskattas av de nuvarande bolagen inom public service. De är tydligen tänkta att få finansiera den nya verksamheten genom att själva tvingas effektivisera och bidra med uppåt tio procent av sina licenspengar, det vill säga kanske motsvarande närmare 800 miljoner kronor.
Privatägda medieföretag, som ju gärna ser att de på något sätt kan få del av pengarna public service tilldelas, lär inte heller bli lyckliga över förslaget om de inte själva gynnas av ett sådant bolags verksamhet. De har väl knappast hoppats på tillkomsten av ytterligare ett offentligt finansierat medieföretag under den statliga Förvaltningsstiftelsen. Jag har dock inte hittat beskrivningen om hur det är tänkt att detta bolag skulle jobba bortsett från att de skall verka genom ”andras kanaler”, vad det nu innebär. Genom andra mediehus? Ja, då kanske dessa blir glada.    
Vad det gäller huvudämnet, förslaget om ett nytt mediestöd, tror jag också att besvikelsen kan komma i den kommande debatten. Stödet föreslås ökat med 165 miljoner jämfört med det nuvarande presstödet för att år 2020 uppgå till 732,1 miljoner kronor. Och då med nya regler som öppnar möjligheter för betydligt fler aktörer att söka stöd, konkurrensen om pengarna hårdnar således.
Det låter som mycket pengar, men är helt otillräckligt om man faktiskt fortfarande vill ha någon form av statligt stöd, och då ett stöd som kan rädda hårt pressade andratidningar och andra behövande aktörer. Dessutom finns det i den föreslagna förordningen inslag, som den nya trappstegsmodellen, där somliga blir vinnare och andra förlorare.
Den föreslagna medienämnden, som ska hantera ett mediestöd, kommer att få en otrolig maktposition när den ska avgöra vilka medier som klarar de krav utredningen föreslår att staten ska kräva för att bidra med pengar. Viktigast och kontroversiellt i den maktutövningen är kravet om att de som får pengar ska leva upp till kraven på alla människors lika värde och då med regelverket för public service som riktmärke.  
Dessutom föreslås en paragraf i regelverket om att de medier som vill ha stöd måste ha ”ett redaktionellt innehåll som präglas av hög kvalitet och inre mångfald”. Den skönhetstävlingen blir ingen lätt sak för politiken att ta till sig och ännu svårare för nämnden att tillämpa.  
Efter debatten runt Nya Tider på Bokmässan eller kritiken mot Grand Hôtel är det lätt att förutse hur diskussionerna kan komma att gå. Och kanske är det just därför utredningen föreslår att nämnden inte ska bestå av politiker? Ledamöterna ska hämtas från professionella inom mediebranschen. Och vad kommer politiker i skilda läger att tycka om att de diskvalificeras från arbetet i nämnden?  
Utredningens motiv till förslaget om nämnden är att slå vakt om oberoendet gentemot staten. Frågan är dock naturligtvis var man sätter gränsen då mediers kvalitet och värdegrunder ska prövas i ett samhälle där inställningen ändras från den ena dagen till den andra. De hastiga och dramatiska politiska kursändringarna rörande flyktingpolitiken kan tjäna som ett exempel, det ökande ifrågasättandet av de traditionella mediernas trovärdighet och kvalitet som ett annat exempel.  
Stödsökande medier inom koncerner ska för övrigt kunna få avslag om nämnden finner att deras problem kan lösas inom gruppen och idag ingår alla presstödsberättigade andratidningar i olika koncerner med något enstaka undantag, som Värmlands Folkblad. Den sidan av regelverket kan bli en riktigt oroande faktor för dem som värnar om andratidningarna.
Det gamla presstödet innehåller en rad regler som kräver ett räknande hit och dit och siffertrillandet förekommer även i utredningens nya förslag. En stödmottagare ska således ha 60 procent redaktionellt innehåll och 20 procent ska vara egenproducerat. (Nämnas bör dock att utredningen lite motsägelsefullt också talar om 60 procent ”egenproducerat” material i ett annat sammanhang, se sidorna 366 och 367. En felskrivning? Jag utgår ifrån från förslaget till förordning  på sidan 29).  
Om 20 procent ska vara egenproducerat blir det intressant att få definierat vad som gäller koncerner som till exempel MittMedia där man satsar på ett samutnyttjande av gemensamt producerat redaktionellt material. 
Där är det idag mycket vanligt att exempelvis lokaltidningarna i Gävle publicerar hela uppslag producerade i till exempel Örnsköldsvik eller Östersund.  Kommer då sådant material att betraktas som ”egenproducerat” eftersom alla tidningstitlar finns inom samma koncern, eller kommer det inte att godtas eftersom det inte är producerat på plats där den egna titelns ansvarige utgivare finns?   
Det finns säkert svar på alla sådana frågor någonstans i det omfångsrika förslaget från utredningen. Sammantaget kan man ändå undra hur mycket som verkligen kan komma att genomföras efter remisser, förhandlingar och en kanske rätt frän offentlig debatt. Förändringar i ett stödsystem påverkar alltid alla aktörer, även dem som inte får del av ett stöd.
Det är väl också därför den första frågan i sådana sammanhanget alltid är om det verkligen är önskvärt med ett statligt stöd. Själv har jag alltid varit tveksam till driftstödet som nu kan vara på väg att ersättas av ett mediestöd. Därvidlag är jag naturligtvis präglad av många år på Gefle Dagblad i en av staten störd konkurrens med bidrag till en stödtidning som Arbetarbladet. Idag har de samma ägare sedan många år och hittar förhoppningsvis gemensamt ett bra förhållningssätt till alla utmaningar.    
Medieutredningen föreslår också flera nya utredningar, till exempel en utredning om mediefinansiering. Detta för att få fram mer pengar från skattepolitiken än vad utredningen nu kunnat föreslå till det föreslagna mediestödet. Man vill också se en ny konkurrensutredning rörande medieområdet. Därmed kan man fråga sig om den beslutsamhet kulturminister Alice Bah Kuhnke så tydligt markerade under dagens presskonferens verkligen kommer att leda till ett snabbt och handlingskraftigt agerande, eller blir det så att mer utredande ersätter handlingskraft och nödvändiga beslut?
Spåren förskräcker när man tittat på hur staten brustit i hanteringen av mediepolitiken hittills. Det nuvarande presstödet har varit föråldrat i decennier. Reklamskatten har inte avskaffats trots att riksdagen fattat beslut om saken. Och momsen på digitala medier är fortfarande 25 procent jämfört med papperstidningarnas 6 procent.
Nya utredningar är det nog ingen som har längtat efter, men utifrån de direktiv Anette Novak och hennes utredning hade att hålla sig inom är det inte så konstigt att dessa föreslås. Hon och hennes medarbetare har presenterat en ambitiös utredning utifrån förutsättningarna och onekligen skapat ett värdefullt och intressant faktaspäckat dokument om medieutvecklingen i vår tid.
Det bör noteras med tanke på vad låga förväntningarna var då hon inledde sitt arbete. Utredningens slutbetänkande är intressant, men frågan är ändå ytterst om hur stor del av förslaget och av utredarnas kompletterande idéer som slutligen förverkligas.
Den kommande djupare analysen och debatten blir riktigt intressant.
Länkar:
Spela inte roulett med yttrandefriheten - Nils Funcke i debattartikel expressen.se 1601107
Rapport inifrån Rosenbad - ett helt nytt mediestöd och ett statligt nytt mediebolag föreslås - krönika av chefredaktör Thomas Mattsson, Expressen.se
Hon missar den brännande frågan: intervju med Thomas Mattsson  - dagensmedia.se 1601107
Så reagerar mediecheferna på medieutredningen - resume.se 1601107
Kompletterad och korrigerad 161108 kl 00.12. kl 01.08, kl 01.26



           

torsdag 3 november 2016

Positioneringen har börjat inför presentationen av Novaks utredning

Nu har olika medieaktörer börjat positionera sig inför Anette Novaks leverans av Medieutredningens slutbetänkande på måndag klockan 13.00. Tre ledande företrädare för Sveriges Television, SVT tog i veckan täten i debatten trots att public service inte skulle utredas enligt direktiven. Men spänningarna finns där gentemot privatägda medier, bland annat sedan dessa och deras ”Public service-kommission” agerat för sina intressen.
I måndags skrev således SVT:s chefer Hanna Stjärne, Jan Helin och Anne Lagercrantz en artikel på sydsvenskan.se där de bjöd in de privata medieföretagen till tänkbara samarbeten. Och i går skrev Sveriges Radios vd Cilla Benkö och chefredaktören Stefan Eklund på Borås Tidning på sverigesradio.se tillsammans en text där de utifrån sina olika roller pekade på den viktiga skillnaden mellan public service och de privata medierna. 
Det är naturligtvis ingen tillfällighet att Stjärne, Helin och Lagercrantz samt Benkö och Eklund skriver sina texter under veckan innan Novaks utredning presenteras. De vet, eller tror sig veta, vad utredningen kan innehålla utifrån diskussionerna i skilda sammanhang medan utredningen pågått. Där har de privatägda mediernas kritiska syn på public service präglat debatten från första början då Alice Bah Kuhnke presenterade utredaren och direktiven till Anette Novak.
Debatten har handlat om att de licensfinansierade medierna får så mycket mer pengar med statens hjälp i jämförelse med de privatfinansierade medierna. Och det har handlat om en skarp kritik mot att SVT och Sveriges Radio med sin verksamhet i digitala medier sätter krokben för privata mediehus som till skillnad från public service satsar på att ta betalt för sitt innehåll. I det sammanhanget har de privata mediebolagen och deras organisationer under stor enighet varit kritiska för att den så kallade förhandsprövningen av nya verksamheter inom public service aldrig tillämpats.
Regeringen fick kritik för att den i direktiven till Anette Novak huvudsakligen exkluderade public service som därmed inte skulle synas i utredningen. I debatten har sedan Medieutredningen på skilda sätt ändå, och kanske just därför, närmat sig frågor rörande public service även om det är oklart hur det sedan kommer att prägla deras slutliga förslag. Hur det än blir med den saken kommer spänningarna mellan privata medier och public service nog att fortsätta.
Därför är det begripligt att tunga namn inom public service pekar på tänkbara öppningar och samarbeten mellan Sveriges Television och de lokala medieföretagen ute i landet, dock med ett tydligt klargörande av att det inte är aktuellt att de senare ska kunna leverera ren nyhetsbevakning till SVT, något som MittMedia tidigare föreslagit under den tidigare koncernledningens rätt aggressiva opinionsbildning mot public service.
SVT-trions debattartikel kommenterades i går av Gefle Dagblads chefredaktör Anna Gullberg och Vestmanlands Läns Tidnings, VLT:s, chefredaktör Daniel Nordström, i deras gemensamma mediepodd GullbergNordström. Och då faktiskt lite snarstucket, vilket illustrerar avståndet och spänningarna mellan public service och de privata medieföretagen. Inslaget kommer 14,47 minuter in på podden. Anna Gullberg ingår för övrigt sedan en tid i MittMedias ombildade koncernledning.
Anna Gullberg har alldeles nyss nominerats till Stora Journalistpriset i den nya klassen Årets Röst, i tuff konkurrens med Expressens utrikeskorrespondent Magda Gad och Dagens Nyheters Niklas Orrenius som också skrivit boken "Skotten i Köpenhamn" om Lars Vilks. Det måste vara ett svårt val för juryn att utse vinnaren med dessa skickliga nominerade publicister. Podden GullbergNordström inleds med ett inslag om Stora Journalistpriset.
Nåväl, i podden medgav Anna Gullberg att hon kände sig provocerad av SVT-trions erbjudande till lokalmedierna om, som hon tydligen uppfattat det, digital kompetensutveckling. Hon menade att MittMedia och andra privata medier själva ligger längre fram i den utvecklingen än public service. Hon pekade som exempel på detta på hur SVT nu rekryterar kompetenta medarbetare från de privata medierna. Själv uppfattade jag nog snarare förslaget från SVT som en inbjudan till diskussioner och ett ömsesidigt erfarenhetsutbyte. Sådana samarbeten är ju oftast bra om rollfördelningen så medger.  
Och sedan skrev således Cilla Benkö, vd på Sveriges Radio, och Stefan Eklund, chefredaktör för Borås Tidning, BT, en gemensam debattartikel på sverigesradio.se där de pekade på behovet av både public service och privatägda medier. Stefan Eklund har tidigare skrivit en ledare i BT i samma ämne och då för att bemöta bland annat MittMedia som tämligen bestämt föreslagit att lokala medier som entreprenörer borde få uppdrag att leverera lokalt nyhetsmaterial till public service.
Eklund ville då, liksom han och Benkö nu, att man ska prioritera mångfalden vilket omöjliggör ett sådant långtgående samarbete mellan lokalmedier och public service. Jag håller med dem och menar därutöver att public service och privat finansierade medier lever i helt olika världar med skilda uppdrag. Båda behövs och är viktiga, men de jobbar under helt olika förutsättningar och bör beakta detta i förhållandet till varandra även om de naturligtvis kan samarbeta i lämpliga lägen, med bibehållen respekt för varandras olika förutsättningar och uppdrag.
Som en konsekvens av spänningarna mellan public service och de privatfinansierade medierna kommer nog med tiden satsningen på en gemensam publicistisk organisation i form av Utgivarna att omprövas. Det är en skapelse initierad av Stampens tidigare vd Tomas Brunegård och förre ordföranden i ägarstiftelsen till public service, Ove Joanson.
Deras motiv för bildandet av Utgivarna är för mig fortfarande rätt svårbegripliga, men en tanke kan ha varit att få statens indirekt ägda public service-bolag att stå för en betydande del av finansieringen för ett nytt och med de privata mediehusen gemensamt etiskt system som organisationen Utgivarna föreslagit. Det skulle naturligtvis minska kostnaderna för den etiska granskningen för de traditionella tidningsföretagen som idag bär det tunga ekonomiska ansvaret genom sin organisation TU Medier i Sverige.
När tanken på just ett gemensamt etiskt system presenterades var Anette Novak, som då fortfarande var chefredaktör på Norran, en varm anhängare till tanken under ett seminarium i Stockholm. Om jag minns rätt var det bara Mats Svegfors, dåvarande vd för Sveriges Radio, förre pressombudsmannen Yrsa Stenius och jag själv som var emot förslaget av alla i en fullsatt lokal på TU.
Flertalet chefredaktörer och andra debattörer, som medieforskaren Torbjörn von Krogh, gillade och gillar tanken. I sin nya bok ”Medieetik: framväxt, funktion,framtid”, tar han än en gång stark ställning för ett gemensamt etiskt system mellan public service och de privata medierna. Jag håller således inte med honom i just denna fråga, men hans bok är mycket läsvärd och kunskapsgivande med alla tänkbara fakta rörande både svensk och utländsk medieetik. Den bör finnas och läsas på alla redaktioner.    
Jag har tidigare ifrågasatt förslaget bakom en gemensam medieombudsman och även varit skeptisk till tillkomsten av dess förespråkare, den nya organisationen Utgivarna där både den traditionella kommersiella dagspressens organisation TU Medier är medlemmar liksom Sveriges Tidskrifter och likaledes kommersiella TV4-gruppen samt licensfinansierade Sveriges Radio, Sveriges Television, och Utbildningsradion, UR. Jag är idag lika tveksam till Utgivarna även om organisationen naturligtvis gör ett bra arbete rörande frågor där det är lätt och ofarligt att komma överens trots medlemmarnas skilda roller i medielandskapet.
När debatten däremot börjar handla om rollfördelningen mellan privata medier och public service, om vad de senare ”får eller inte får göra” i jämförelse med de privata medierna, ja då blir det svårare och där någonstans tror jag att tanken bakom Utgivarna förr eller senare spricker. Och detta kan nog även ske i samband med den mer svårfångade synen på mediernas etik – public service har en mer försiktig publicistisk syn än de kommersiella medierna.
Framför allt måste man beakta att bolagen inom public service enligt sina av staten bestämda sändningstillstånd ska förhålla sig opartiska och sakliga i sina publiceringar, till skillnad från privatägda medier som Dagens Nyheter, Aftonbladet, Gefle Dagblad, Norran eller Corren. Det är en avgörande skillnad som svårligen kan förena public service och privat ägda medier i samma publicistiska fålla. 
På måndag får vi veta vad Anette Novak och hennes utredning kommit fram till för förslag vad det gäller mediernas framtid i alla avseenden, man kanske framför allt vad det handlar om finansiering av journalistiken och måhända kanske också något om public service vs privata medieaktörer. Hennes förslag kommer säkert att mötas av både förväntningar och farhågor i landets alla mediehus och av dess företrädare och då inte minst av dem som gillar presstödet. Eller tvärtom...
Kompletterad och korrigerad 161103 kl 23.21, 1161104 kl 16.38, 16.50, 16.54

Länk: 
Medieutredningen på måndag - med förslag om nytt medieetiskt system? - artikel av Utgivarnas vd Per-Anders Broberg, utgivarna.se 161104

lördag 22 oktober 2016

Förbudet mot drönare med kameror måste rivas upp

Nu har Högsta förvaltningsdomstolen i en prejudicerande dom fattat ett ödesdigert beslut som omgående förbjuder all användning av drönare för flygfotograferingar. Det är ett typiskt exempel på hur en föråldrad lag brutalt möter ny teknik, men också ett pinsamt exempel på juridisk trångsynthet av mycket höga jurister. Domen slår hårt mot journalistikens möjligheter att förklara svåra händelser.
Det är inte så många år sedan som vi för första gången fick höra ordet drönare. Inledningsvis var det väl i militära sammanhang då till exempel USA började använda beväpnade drönare i krigszoner. Och sedan fanns plötsligt små prisvärda drönare mitt ibland oss i skilda sammanhang.
Första gången jag såg en drönare var i Almedalen 2013 över den stora studio TV4 alltid har nära scenen. Plötsligt kom en manick flygande över publiken. Säkerhetspolisen förbjöd omgående TV4 att använda drönaren av säkerhetsskäl för de närvarande politikerna, men kanske förmodligen mest för att Säpo visste lika lite om vad det var för någonting som alla vi andra. Året efter chansade TV4 på en ny drönare. Under Almedalsveckan i år var det också tvärstopp för drönare i Visby under Almedalsveckan. 
Med tiden har ändå drönarna dykt upp i alla tänkbara sammanhang. På gott och ont, mest på gott. Problemet med dem är främst när de används nära flygplatser där de orsakat allvarliga incidenter då de stört flygtrafiken. Det goda med dem är att de har underlättat, effektiviserat och förbättrat verksamheten på en rad olika områden. Journalistiken är ett utmärkt och viktigt exempel.
Vid större olyckor, bränder och andra händelser, till och med vid viktiga men mindre dramatiska reportage om till exempel stadsplanering och liknande, har medierna tidigare alltid varit hänvisade till att hyra in flygplan och helikoptrar för att få flygbilder. Dyrt, krångligt och ibland även rätt komplicerat formellt sett gentemot flygföretag och flygklubbar.
Nu stoppar domstolen denna möjlighet med drönare genom en lätt förvirrad dom och ett nästan lätt humoristiskt resonemang (här kan hela domen laddas ner, läsvärd!) kring några ord i lagen som reglerar kameraövervakningen. De höga juristerna har efter sitt grubblande, till skillnad från sina lägre kolleger i Kammarrätten i Jönköping, kommit fram till att en kamera fäst med en gummisnodd på en drönare är att betrakta som ”uppsatt” enligt lagens skrivning, ungefär som en fast monterad övervakningskamera på en bensinstation.
De har också kommit fram till att kameran enligt lagen inte manövreras ”på plats” eftersom fotografen inte sitter med i drönaren utan står på marken! Om kameran däremot sitter på en cykel eller i en bil så är det ingen övervakningskamera eftersom den manövreras av cyklisten och bilisten som, till skillnad på drönaren, finns på plats. Detta tycker Högsta förvaltningsdomstolens jurister i en annan dom samma dag och den kan också laddas ner på samma plats som ovan...
Utifrån dessa rätt märkliga resonemang uppfyller den flygande kameran fäst med en gummisnodd tydligen alla krav på att vara en övervakningskamera enligt deras lagtolkning. Och därmed kan den inte tillåtas. Tidningsredaktioner, tv-bolag, fastighetsmäklare, lantmätare, skogsbolag, kraftbolag, kommuner samt en mängd småföretag med olika smarta verksamhetsinriktningar får landa sina drönare med kameror för gott. Vem vet, polisen och militären kanske också får problem?
Lagar ska naturligtvis följas, men nog tycker jag att detta är ett typiskt exempel på när en föråldrad lagstiftning möter ny avancerad teknik och därmed blir svår, för att inte säga omöjlig att tillämpa. När lagreglerna om kameraövervakning formulerades fanns nog inte ens ordet drönare, än mindre kunskapen om vad viktiga de skulle komma att bli i olika verksamheter.
Det enda stället där domen nog firas med tårta på måndag är troligen hos Datainspektionen som överklagat lägre rätts dom som ville tillåta verksamheten. Därmed fullföljer Datainspektionen sin långa tradition av att lydigt tjäna som ett av de allvarligare hoten mot utveckling under det i sammanhanget populistiska stridsropet ”personlig integritet”, men framför allt också mot offentlighetsprincipen, öppenhet och snart  sagt all publicistisk verksamhet. Ännu fler sekretessbestämmelser och mer begränsad insyn i register har alltid gillats av denna myndighet.
Nu är det naturligtvis inte bara Datainspektionen som har utmärkt sig i sammanhanget. Både riksdag och regering har under lång tid utnyttjat varje möjlighet att försvåra medborgarnas och mediernas möjligheter till insyn i enlighet med offentlighetsprincipen och även urholkat regelverket vad det gäller tryckfriheten i övrigt. Lagförslag, motioner och enkäter med riksdagsledamöter rörande tryckfriheten talar sitt tydliga språk.
Passbilder går inte längre att använda i journalistiken efter ett riksdagsbeslut, något som naturligtvis nazister och ekonomiska förbrytare med flera är glada för. Olaga hot har lagts till i brottskatalogen för tryckfrihetsbrott och för något år sedan antogs en lag som kriminaliserade vissa fotograferingar som ansågs hota den personliga integriteten och därmed urholkades den ansvarige utgivarens ställning; fotografen själv kan plötsligt ställas till ansvar inför en svårtolkad lagstiftning oavsett om den tagna bilden publicerats eller ej.   
Datainspektionen har ofta varit pådrivande i dessa sammanhang även om det har varit rätt tyst om dess verksamhet under senare år. För ett antal år sedan var det mer uppmärksamhet kring myndigheten då Göran Gräslund var dess generaldirektör och gick i täten för det ena förbudet efter det andra. Med sitt överklagande och denna dom piggnar nog Datainspektionen till igen och börjar kanske verka för nya förbud.  
Göran Gräslund ville i den personliga integritetens namn förbjuda det mesta. Därför dristade jag mig till i en text på Medievärlden, med glimten i ögat fråga mig om man möjligen även kunde förbjuda Göran Gräslund, något som han faktiskt log vänligt åt då vi stötte ihop efter ett seminarium i Almedalen. Länken till texten funkar tyvärr inte längre. Korrigering - länken fungerar och finns här
Det hade varit bättre om han hade börjat fundera på hur han och Datainspektionen i stället skulle agera klokt i den snabba utvecklingen i stället för att hela tiden bara ropa efter nya förbud som drabbar offentlighet och publicistisk granskning av makthavarna. Och Datainspektionen och de lagar myndigheten förhåller sig till borde naturligtvis ha reformerats i takt med utvecklingen. När detta inte skett måste man onekligen fråga sig hur länge Datainspektionen med sitt vårdande av föråldrade lagar kan motiveras i en värld som bygger på en framtid med datorer och data.  
Hursomhelst med Datainspektionens vara eller icke vara, förbudet mot drönare måste upphävas och då förmodar jag att det krävs lagändringar och ett nytt regelverk för drönare. Tillåt dem, men inte nära flygplatser.
Korrigerad med ny länk ovan 161024 kl 00.08

Länkar:
Domstol förbjuder foto från drönare - nyhetstext aftonbladet.se
Prejudicerande dom sätter stopp för drönare oavsett användningsområde - nyhetstext mr3idg.se      

lördag 24 september 2016

Usel debatt mellan riksdagsledamöter om tryckfriheten

Tryckfrihetens 250-årsjubileum uppmärksammas i en rad sammanhang på Bokmässan, under fredagen bland annat i ett seminarium med ledamöter i riksdagens konstitutionsutskott, KU. Dit gick jag med stora förväntningar, men blev grymt besviken. De ledamöterna hade trots sina tunga politiska uppdrag sannerligen inte mycket att säga om tryck- och yttrandefriheten och ännu mindre om hur man ska lösa problemen med till exempel näthatet.
Moderator var tidningen Journalistens chefredaktör Helena Giertta och hon gjorde tappra försök att få fart på politikerna och lyfta debatten, men icke. Förre talmannen Björn von Sydow (s) var den som hördes mest, men utan den tyngd hans politiska meriter borde ha gett honom. Vad det gällde problemen med sociala medier såg han lösningen i att SVT och Sveriges Radio måste se till att de är duktiga så att människorna tittar och lyssnar så att de får kvalificerad information som motvikt till allt i sociala medier.
Vad det gällde tryckfrihetsförordningen som sådan så tyckte han att den är i princip oläslig med alla sina detaljregleringar och därför hopplös för folk att ta till sig. Han och andra i panelen menade att grundlagen bara borde innehålla de stora principiella regleringarna medan alla detaljer bör läggas i underliggande vanliga lagar. Det är en bekväm lösning för politiker som därmed skulle kunna ändra, det vill säga försämra, lagarna enklare än grundlagarna.
En annan politiker som hördes var Fredrik Eriksson (sd) som inte alls förstod vad Helena Giertta menade då hon sa att journalister som skriver om Sverigedemokraterna ofta bombas med kommentarer. Hans lösning på sådana problem var att man helt enkelt får lov att bemöta människor som skriver dumheter.
Moderaten Maria Abrahamsson höll med både Björn von Sydow om att grundlagen är svårfångad och Fredrik Eriksson om att man ska vara artig och snäll på nätet; hon medgav att hon själv i hastigheten skrivit dumma saker på nätet och blivit korrigerad av andra. Och så måste det gå till sa hon.  Fredrik Eriksson förtydligade dock med att yttrandefriheten inte får begränsas för den enskilde bara för att man ska vara snäll, eller något i den stilen.
Miljöpartisten Agneta Börjesson hakade på sverigedemokraten och menade att problemet är att han (bildligt talat) i levande livet tvärs över bordet ser om hon blir ledsen om han säger något dumt om henne, men om han är dum via nätet så märker han inte hur hon reagerar. Och på detta replikerade Eriksson om att han inte vill vara dum mot Börjesson, eller något i den stilen.
Ja, ungefär så gick debatten och jag ska medge att det är lite svårt att komma ihåg allt de hävde ur sig, men det hade inte så mycket med tryckfrihetslagstiftningen att göra. Snarare om moral och sådant. Dock har jag inte glömt vad vänsterpartisten Nooshi Dadgostar svarade på den möjligen lätt förtvivlade moderatorn Helena Gierttas avslutande fråga där hon bad var och en på scenen nämna en enda sak de förväntade sig av medieutredaren Anette Novaks förslag i november. Nooshi Dadgostar tystnade helt och muttrade sedan att hon inte hade en enda idé om vad medieutredaren borde meddela. Och de övriga hade inga avancerade tankar heller om saken.
Sverigedemokraten Eriksson var däremot mycket bestämd om att det var helt fel att ha en enmansutredare i detta sammanhang och att personen Anette Novak därtill var fel person för uppdraget. Han motiverade dock inte sin hårda dom. Med i panelen fanns också Per-Ingvar Johnsson (c) och vad han hade att säga om tryckfriheten kan jag faktiskt inte erinra mig. Liberalerna hade av någon anledning ingen med i debatten trots ett föranmält namn.
Ungefär så gick det till när framstående företrädare för lagstiftarna skulle diskutera den jubilerande tryckfriheten. Jag led med moderatorn Helena Giertta som verkligen försökte få fart på diskussionen i en av de största salarna på mässan, halvbesatta K1.
Jag hann med ytterligare ett seminarium, nämligen om migrationen i medierna, hur bra har journalistiken lyckats? På scenen två intressanta debattörer, nämligen GP:s politiska redaktör Alice Teodorescu och Aftonbladets tillförordnade politiska chefredaktör Anders Lindberg. Samtalsledare var Lars Truedson, föreståndare för Institutet för Mediestudier och därtill känd radioröst i radioprogrammet Medierna.
Den här frågan är brännande i många avseenden och Truedsson fick också balansera debatten så att den inte kom att handla om för eller emot invandringen som sådan. Lindberg och Teodorescu var onekligen oeniga om det mesta, men märkligt nog ganska eniga om huvudfrågan, nämligen att medierna misslyckats med rapporteringen rörande migrationen. Dock där eniga från olika utgångspunkter.
Alice Teodorescu menade att det var en attitydfråga, att medierna och journalisterna helt enkelt inte ville rapportera om dessa frågor i hela sin vidd. Och därför blev det fel. Lite slängigt menade hon att misstag begicks för tio år sedan, eller kanske till och med för tjugo år sedan. Hade man då konsekvensneutralt belyst alla problem med en stor flyktingström så skulle politiken ha utformats annorlunda, menade hon.
Lindberg höll inte alls med om detta utan resonerade i stället om en kunskapsbrist inom journalistkåren, till exempel att det inte funnits några specialreportrar för detta ämne. Däremot höll han i väsentliga delar med om att medierna inte lyckats särskilt väl i bevakningen. Och han tyckte också att de positiva sidorna av invandringen inte uppmärksammats.
Hursomhelst blev denna debatt under 20 minuter intressantare än den med konstitutionsutskottets ledamöter under 45 minuter.  Lite konstigt kan man tycka under detta jubileumsår för den svenska tryckfriheten, men den uppmärksammas i alla fall i hög grad under den pågående mässan. Tidningsutgivarnas fina jubileumsutställning finns på plats och alldeles intill finns en stor monter med scen i yttrandefrihetens egen monter, Freedom of Expression.
Bakom den står en rad arrangörer som Göteborgs universitet, International Cities of Refuge Network, ICORN, Scholars at Risk, SAR, samt Svenska PEN. Kulturrådet, Fristad Malmö, Riksbankens jubileumsfond och Stieg Larssons stiftelse stöder också montern med sitt omfattande scenprogram rörande tryck- och yttrandefriheten i vid mening.
Inte långt därifrån har uppmärksammade Nya Tider en liten monter som jag naturligtvis smög förbi, säkert precis som många andra. Den var dock inte särskilt imponerande i en smal och lite undanskymd passage och lockade sannolikt bara in redan frälsta på de bruna tankarna.
När detta skrivs har jag inte kunnat se SVT Aktuellts kritiserade inslag från montern. Det är då märkligt, för att inte säga själva fan, att Nya Tider med sin usla politiska bakgrund och aktuella agenda fullkomligt i onödan blivit så uppmärksammad genom både Bokmässans och Aktuellts tillkortakommanden. Förhoppningsvis leder detta faktum ändå till en ökad medvetenhet om vad det handlar om för gäng bakom publikationen.
Under fredagen, som blev min sista dag på mässan, rände jag annars mest runt och kollade monterprogram med mera. Tryckfriheten uppmärksammades även i montrarna på många håll, liksom naturligtvis i seminarieprogrammet. Där kan jag dock möjligen tycka att det är lite konstigt att tryckfrihetens jubileum inte fick ännu större utrymme i fler seminarier med till exempel branschens framträdande publicister, men det beror kanske just på den stora uppmärksamheten för detta jubileum på montergolvet.
Som vanligt var det otroligt mycket folk på Bokmässan och två dagar i trängseln känns helt lagom. Jag vet att trängseln blir om möjligt värre under lördagen och söndagen. Och som vanligt undrar jag hur räddningstjänsten kan gå med på denna otroliga mängd människor under samma tak. På Mediedagarna, Meg16, i våras gick faktiskt brandlarmet och lokalen utrymdes i god ordning, men det handlande då om en mycket mindre publik.
Nästa år kommer för övrigt Bokmässan och Meg att samordnas. Meg ska då inledas en dag före Bokmässan och sedan fortsätta in på mässans första dag, men på något sätt avskiljd från Bokmässan. Ingenting är ännu känt om hur arrangemanget ska gå till. Under möten på Bokmässan märkte jag en viss oro hos olika branschföreträdare om hur samarbetet ska läggas upp. Jag har tidigare bloggat om att arrangemanget Meg kanske inte överlever, men vi får se vad som händer. Både Meg och Bokmässan är i vilket fall som helst fantastiska mötesplatser!       
Kompletterad och korrigerad 160924 kl 14.13

torsdag 22 september 2016

Seminarium med polisbevakning på Bokmässan

Det blev en häftig första dag för mig på årets Bokmässa, inte minst vid ett besök på ett litterärt seminarium med Niklas Orrenius och Björn Wiman, båda medarbetare i Dagens Nyheter, DN. Den förstnämnde intervjuades om sin bok Skotten i Köpenhamn av den sistnämnde som är kulturchef på DN. Och i den stora publiken satt bokens huvudperson, konstnären Lars Vilks med sina livvakter, förstärkta med ett flertal uniformerade och civila poliser och larmbågar med säkerhetspersonal för inpasseringskontroll eftersom Lars Vilks lever under dödshot.
Det blev ett fantastiskt bra seminarium tack vare Wimans lågmälda och lyssnande intervjuteknik och Orrenius sakliga och insiktsfulla funderingar kring Lars Vilks ambitioner och öde. Nutidshistoria! Mot slutet av seminariet deklarerade Niklas Orrenius att han inte skulle stå ut i mer än vecka i Lars Vilks situation.
Denne bor på hemlig adress och är ständigt bevakad av livvakter vilket onekligen märktes i samband med seminariet. Vilks satt snett bakom mig och försvann till sist rätt snabbt efteråt ut genom en sidodörr sedan den tidigare andlöst lyssnande stora publiken ett par gånger applåderat författaren Orrenius, intervjuaren Wiman och också inte minst konstnären Lars Vilks!
På väg ut efter seminariet såg jag genom fönstret hur Lars Vilks slussades ut till en av två säpobilar alldeles intill den sal han just hade besökt. Uniformerad polis fanns också i närheten. Jag känner faktiskt stor respekt för Vilks som valt detta liv för sin konsts och övertygelses skull och även för att samhället svarar upp till skyddsbehovet. 
Jag har begränsad förståelse för dem som tycker att han får skylla sig själv eller att bevakningen av honom blir ”för dyr”. Hur skulle alternativet ha sett ut?
Men det är också viktigt att minnas att Niklas Orrenius i sin bok, som jag ännu inte läst, ingående tycks behandla muslimers olika inställning till typ Lars Vilks, hat och acceptans. Somliga hatar sådana som Lars Vilks, andra inte alls. 
I boken redovisas, så vitt jag förstår, också situationen runt Nerikes Allehanda efter den kontroversiella publiceringen av profeten Mohammed som en rondellhund. Utan att ha hunnit läsa Orrenius bok uppfattar jag den ändå som en saklig redovisning av läget dessa frågor.
Därmed slut på dagens påtagliga polisiära drama där vi alla i publiken och på scenen blev en del av Lars Vilks konstverk om allt detta. Det är ju så det är med detta drama, konstverket lever! Niklas Orrenius sa att det kunde kännas både lite konstigt och begränsande att vara en del av det fortlöpande konstverket.
Bokmässan inleddes för min del med ett klart lugnare seminarium om ”Den obekväme journalisten” Carl Johan Love Almqvist där Kerstin Brunnberg samtalade med professorerna Ingrid Elam och Johan Svedjedal om denne fenomenala skribent som nästan misslyckades köpa Aftonbladet eftersom han fick lite problem med finansieringen.
Ovanpå detta blev det ett snabbt seminarium med Institutet för Mediestudier, Lars Truedson, Torbjörn von Krogh och Karl Dahlstrand om forskningen runt pressetiken, eller som man numera hellre säger medieetiken. Intressant för oss på nördnivå, men nog lite tunt för andra, inte minst med tanke på en svag svarsprocent från dem som anmält publiceringar och faktiskt fått rätt. Det var dem man ville ha med i en enkät, men av ett knapp 80-tal svarade ungefär hälften.
Sedan var jag på ett seminarium med Hans-Gunnar Axberger om tryckfriheten som i Sverige fyller 250 år i år, ett faktum som uppmärksammas på många håll under Bokmässan. Axberger har varit både justitieombudsman och pressombudsman, i den senare rollen den bäste enligt min mening. Här i dag dock lite knastertorr vilket han också själv antydde som nödvändigt i prologen, men oerhört kunnig och intressant. Slutade, tycker jag,  nästan lite bittert med att det inte är något fel på att tryckfrihetsförordningen för att den är så gammal, felet är att snarare att den inte tillämpas fullt ut..
Med detta menade han, då jag efteråt bad om ett förtydligande, att rätten att få vara anonym även i sociala medier idag betraktas som självklar, men varför ska man där få vara det, sa han. Rätten till anonymitet kräver ju enligt tryckfrihetsförordningen att det finns en ansvarig utgivare som tar ansvaret och det gör det ju oftast inte i dagens digitala miljö. Därmed menar Hans-Gunnar Axberger att tryckfrihetsförordningen inte tillämpas. Och det har han väl rätt i?
Sedan var jag på Forskarscenen på utställningsområdet och hörde Hallpressens kulturchef Anders Rydell intervjua professor Jesper Strömbäck om digitaliseringen som skapar nya dilemman för tryckfriheten. Det var en kort programpunkt som senare följdes av ett längre seminarium jag inte var på, men jag var mest vid Forskarscenen för att få träffa Anders Rydell som jag för något år sedan var med om att rekrytera som kulturchef i Hallpressen. Han är jättebra i sin roll och en mycket intressant författare, även internationellt.
Dagens sista seminarium handlade om världens största läcka. Återigen med Björn Wiman som intervjuare och med några grävande journalister på scenen som berättade om bland annat den isländske statsministerns fall, Det var journalisterna Jóhannes Kristjónsen , Sven Bergman och Joachim Dyfvermark. Mycket intressant.  
Slutligen var jag på ett trevligt mingel i montern hos tidningen Arbetet där den nytillträdde chefredaktören Yonna Waltersson intervjuades av kulturredaktören Charlotta Kåks Röshammar. Jätteintressant för mig som var anlitad av LO Mediehus AB inför rekryteringen av en ny chefredaktör till Arbetet och det blev således till sist Yonna Waltersson. Hon tillträdde sin tjänst för bara några månader sedan.
Utöver seminarier, monterprogram och mingel bjöd också första dagen på många intressanta möten med kolleger och andra, säkert runt 20 personer. Alla dessa möten är som vanligt det viktigaste för mig på Bokmässan, liksom på Mediedagarna och i Almedalen.